You taught me to be strong and get through it, the mist of darkness in my head

Folk tycker kanske att det är konstigt att jag tycker om dig så mycket. Kär? Gud nej. Men nånting finns det. Du har hjälpt mig så mycket på så kort tid, mer än vad andra har gjort på flera år. Hur? Jag har faktiskt ingen aning. Men tack.
Snart slutar du, snart byter jag, och jag får ångest av det. På riktigt. Jag försöker att inte tänka på det, jag förnekar det, faktiskt. Separationsångest har alltid varit ett problem för mig, och när jag tycker om någon så blir det mycket svårare att hantera. Vi har pratat om det, och vi kom fram till att det var bland annat det som utlöste det där, det där som fick mig att förlora hoppet, vilja ge upp och jag blev inlåst.
Det kommer att vara tråkigt att inte sitta i samma väntrum, att inte hålla koll på hur sen du är. Mer eller mindre en halvtimme är ditt rekord. En gång var du dock fem minuter tidigare. Inte en enda gång har vi suttit och pratat endast om det jobbiga. Orkade jag inte prata om det så var det okej, vi pratar om det när jag känner att jag kan.
Jag har berättat för dig vissa saker som nästan ingen vet, och jag vet faktiskt inte hur jag ens vågade. Det kom bara naturligt, jag tvekade inte särskilt mycket. Det är tryggt, du dömer inte mig.
Första gången i mitt liv brukar jag längta efter att sätta mig på en stol mittemot någon som håller i en skrivbok och penna, skriver medan vi pratar. Konstigt, eller hur? Jag kommer hata det igen snart, när det inte längre är du som sitter där och skriver.
Du kommer ihåg sånt som jag berättade för ett tag sedan, sånt som jag knappt kommer ihåg.
Ingen annan kommer förstå våra interna skämt, och om jag kanske säger att jag vill sätta eld på deras säng så kan det bli jävligt fel och jag får en sociopat varning i mina journaler. Men du förstår att det inte är riktiga hot, jag tänker ju inte göra det på riktigt.
Även om du har kommit bara två gånger när jag var inlagd så var det roligt när du väl dök upp. Jag döpte en fisk efter dig, fisken som oftast höll sig bakom stenarna och kom fram bara några gånger. Osocial var den.
Men iallafall. Fem eller fyra veckor kvar. Det har varit trevliga månader. Tack, och vi kanske ses nån gång i framtiden, för att man vet ju aldrig.

Jag vet egentligen inte varför jag ens skriver detta. Varför jag skriver det på min blogg. Vet inte om jag vågar publicera det här.
Aja.