Jag tänker fortfarande mycket på när jag var inlagd. Det var kanske inte sådär jättelänge, men oavsett hur länge man än har varit inlåst där, så stannar det med en. Det är inte som ett läger, eller en hotell. Det är en upplevelse som inte lämnar, enligt mig i alla fall.
Ju längre man är där, desto mer lär man sig om personalen. Efter ett tag kommer deras sanna färger fram. Men vissa fortsätter vara lika snälla som första gången de skakade hand med en. Det är just såna som jag vill skriva om nu. Pärlorna som har varit så snälla mot mig, och snälla mot andra, i alla fall vad jag har märkt. En och en halv månad tillbringade jag i en sjukhussäng, och pärlorna tog så bra hand om mig. Detta inlägg vill jag ägna åt pärlorna, även om de aldrig läser detta. Det jag vill framföra är att det finns personal som jobbar inom psykiatrin som verkligen är underbar. Mina favoriter, de som har varit så omtänksamma och inte spottade ur sig ren skitsnack.
C.
Första gången jag träffade henne var när jag skulle äta frukost dagen efter att jag har kommit till avdelningen. Hon stod i köket och jag kände att det var någon som verkade snäll.
En dag satt vi och pusslade, och jag fick supermycket ångest (av en rätt så "dum" anledning, men vad anledningen var ville jag inte erkänna) och jag frågade om vi kan prata. Vi satte oss i samtalsrummet och jag berättade att jag inte mår bra.
"Jag ser att du skakar" sa hon och jag försökte att hålla mig lugn. Vi pratade en stund om lite annat, och när jag kom in till mitt rum igen så sprack den där lilla bubblan och tårarna kom fram. Jag låg på sängen och höll hårt i kudden, ville skrika. Någonting gjorde ont, men jag vet inte vad. Hela kroppen, kanske på insidan, jag visste inte, och nu så inser jag att det bara ångest, det var panik. Har jag panik så märker jag allt som händer i min kropp, och kan inte tänka klart, allting är farligt och jag kommer att dö. När magen kurrar, illamåendet blir starkt, och en klump i halsen bildas, betyder det ju att jag ska kräkas, tänk om jag börjar spy och inte kan sluta, kanske spyr jag upp mina inälvor, att hjärtat slår så snabbt betyder att det snart är slut, då dör jag. Sen inser jag att det inte alls är så, och då fokuserar jag på det psykiska istället. Jag kanske håller på att bli galen, jag kommer att skrika och förlora förståendet helt. Men så är det aldrig.
Jag var vänd med ryggen mot dörren, och när C. kom in frågade hon hur det är. Jag kunde inte prata, höll på att kvävas kändes det som. Hon satte sig på huk bredvid sängen, och lyfte handen, men innan hon gjorde nåt frågade hon
"Får jag röra vid dig?"
Jag nickade. Hennes beröring var tröstande, hennes ord var mjuka.
"Vet du hur man andas i fyrkant? Så att du inte börjar hyperventilera."
Återigen nickade jag och hon tog fram sitt lilla anteckningsblock. Vi andades i fyrkant tillsammans, det lugnade ner mig. Jag fick behålla lappen och har den kvar idag. Sen satte hon sig på stolen och vi pratade, om allt annat än ångesten och det som gjorde ont.
Det var det som fick mig att verkligen tycka om henne. Hon var och pratade med mig, stöttade mig genom ångesten. Hjälpte mig.
Hennes röst och skratt dämpande den där tunga och mörka känslan som var överallt på avdelningen. Jag blev glad varje gång hon var min kontaktperson. Även när jag kände att någon dag var dålig så kunde hon få mig att se det positiva, och jag tror inte att jag skulle kunna klara det utan henne.
Hon är verkligen en underbar person och jag önskar att alla var likadana.
E.
Hon kom till mitt rum när jag mådde dåligt, när jag låg på sängen och ångesten var stark. Vi pratade om den. Vi pratade om annat. Jag trodde verkligen inte att jag skulle tycka om henne, hon var så annorlunda.
När vi pratade en annan gång, och jag grät så mycket att jag inte ens kunde andas i fyrkant, satt hon bredvid och sa
"Släpp ut det."
Hon sa inte "lugna ner dig, andas". Jag fick släppa ut allting, jag behövde inte ens prata. Vi bara satt där och jag fick gråta, gråta, gråta. Allting verkade komma ut med tårarna, med det tysta skriket.
Vi skojade en massa och hon tyckte om att jävlas med mig så som jag tyckte om att jävlas med henne. Dagen innan jag blev utskriven var hon min kontaktperson. Hon kom till mitt rum och vi pratade rätt så mycket då kvällen innan sa jag till nattpersonalen att jag verkligen inte mår bra.
Flera gånger sa hon att hon inte förstår vad jag går igenom, men hon kan försöka, hon kan tänka sig att det är skitjobbigt.
"Jag har ju aldrig varit inlåst här."
Hon sa alltid som det var, och det uppskattar jag.
L.
Jag hade en konstig "period", den varade bara några dagar. Jag kunde inte urskilja på vad som var verkligt och vad som var dröm, overklighetskänslorna var så starka att jag blev så förvirrad. Vi pratade om det. Hon lyssnade. Hon avbröt mig inte.
Det var en dag då jag mådde dåligt och satt på golvet, vilket jag ibland gör för att då känns det lättare på nåt sätt. När hon kom för att prata med mig så satte hon sig inte på en stol, eller stod och tittade på mig. Hon satt vid en vägg mitt emot mig och tittade på mig, inte ner på mig.
Hon har alltid varit så snäll.
De pärlorna kommer jag att sakna som mest, det finns ju några andra med de tre uppskattar jag som mest. Jag önskar att jag kunde tacka och berätta hur bra de är.
Vi kanske ses nån gång, kanske aldrig igen. Kanske innanför väggarna, kanske utanför.
Man vet ju aldrig.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar