43 dagar

För sex veckor (och en dag, för att vara exakt) sedan, åkte jag till BUP för att träffa min psykolog. Vi satt och pratade och när han frågade om jag kan lova honom att jag lever nästa vecka skakade jag på huvudet. Självklart blev han orolig, och gick ut för att prata med överläkaren, och efter att jag har nekat och gråtit så mycket att jag inte kunde andas, kom den där dumma läkaren in och jag fick två alternativ (deras jävla alternativ).
"Antingen så följer du frivilligt med din mamma, eller så skriver jag på ett så kallat vårdintyg."
(Vårdintyg är bara ett finare ord för LPT, det har jag lärt mig.)
Alla försökte övertala mig, men nej, jag vill inte, jag skulle ju åka hem. Jag skrek åt min mamma att gå ut (förlåt), jag hyperventilerade och ville bara försvinna. Då var det bestämt, då väntade vi bara på polisen. Psykologen pratade, och även fast jag sa att jag hatar honom så behöll han lugnet, varken höjde eller sänkte rösten. (Tack.) Jag frågade om han kan prata om något annat, bara inte det där. Tv-serier. Det pratar vi så mycket om, så han valde det. (Tack.) Jag kunde andas igen, hjärtat slog som vanligt och han fick mig att le mitt i all ångest.
Läkaren kom in.
"Nu är det dags."
Psykologen följde med, jag saktade ner, han saktade ner med mig. Jag skakade och ville inte tro på vad som hände. Jag frågade om han kan komma på besök nån gång. Ja, det kan han göra. Det tog ett bra jävla tag innan han faktiskt gjorde det, men det bryr jag mig inte om längre. Kanske bara lite.
Mamma och hennes sambo var förstås med hela tiden, de följde efter polisbilen och satt med mig fram tills jag fick komma in på avdelning 94, och jag vet inte hur många gånger jag grät. Jag sov nästan hela fredagen, det kändes i alla fall så. Jag fick prata med läkaren och LPT:et fick vara kvar. Efter ungefär fyra-fem veckor blev det avskrivet.
Så som det ser ut nu, har jag varit på avdelningen längst av alla och det känns skumt. Eftersom jag är över 18 nu så hamnade jag på vuxenpsyk och det var inte alls like skrämmande som det verkade. Lite bättre än BUP, vissa saker i alla fall. Jag märkte att det inte är en tävling, så som det är på BUP.
Skumma typer kommer och går, man får höra massa olika berättelser och det hela känns som jävla Big Brother-skiten vissa dagar. Men jag har lärt känna underbara personer som jag fortsätter och tänker fortsätta hålla kontakt med.
Överfallslarmet tjuter då och då, och i början reagerade jag med panik. Nu bryr jag mig knappt och gnäller på att andra stör andra. Dessutom har jag börjat svära dubbelt så mycket, och det är mycket.

Den mest kaotiska kvällen på avdelningen var för några veckor sedan. Dagen innan tjöt larmet på avdelning 99 tre gånger.
"Vad fan händer där?"
Då var det en tisdag, det kommer jag ihåg, och på onsdag satt jag och pratade med en medpatient och började skoja om att ingenting händer, inget larm, ingenting. Bara några timmar senare tjuter larmet igen. Jag och R. kollade då på en serie, och när vi hörde larmet gick hon upp för att kolla var det tjöt.
"99:an igen?"
"Nej, 95:an."
Vi hörde röster och möbler som flyttades. R. gick upp igen och vände om, sa att någon rymde. Killen sprang förbi oss och jag kopplade inte direkt att det var han som rymde, han hade en vit skjorta på sig och då antar man direkt att det är personal. En sköterska bad oss att gå in på våra rum, så jag och R. gick in till mitt. Personalen sprang hit och dit, och polisen kallades. När vi väl gick ut igen, låg killen på golvet och fick hjärtstillestånd. De lyckades återuppliva honom och han kördes ut på bältessängen. Vi fick veta sedan att personalen låste in honom i ett rum och polisen använde tårgas. Han var på intensiven, och dagen efter kom överläkaren för att berätta att han avled. Ingen sa någonting. Sedan fortsatte allt lite som vanligt, sakta men säkert började man släppa tanken.

Första januari hade vi också en kille på avdelningen som rymde, hoppade över staketet och drog. Jag undrar vad som har hänt med honom.

__________________

ANTECKNINGAR 

15/12/2014

08:24

E. väckte mig. Herregud, vad glad jag blev.
(...)

Hon väcker mig på ett annat sätt än andra. Hon rör försiktigt vid mig och viskar. Säger mitt namn istället för att skrika "god morgon" tills jag vaknar. Och det har funkat.

_____

Ångesten är på en jävligt hög nivå. Man nästan få höjdskräck.

Det värsta är att ångest är något som sitter inne, det syns inte om man inte berättar, eller låter den komma ut, tillåter sig själv att visa hur man egentligen känner just då, i den stunden.

Panik är svårare att gömma. Panik är när man förlorar kontrollen över ångesten. Ångest är nånting som man kan lyckas gömma om man verkligen vill. Paniken har man ingen kontroll över, den blir mer fysiskt, medan ångesten plågar en inifrån.

Don't get too close, it's dark inside

it's where my demons hide

Andra tänker kanske inte att vissa vanor är tecken på ångest. De vet inte att när du skakar på ditt högra ben, eller biter sugröret från nån dricka (som du hällde i dig för att stoppa illamåendet som ångesten framkallade) så försöker du bli av med ångestkänslorna.

"Bara en vana" kanske är vad de tror.

___________

16/12/2014

13:39

Jag satt och spelade kort (skip-bo) med C. (personal) när J. (patient) sprang ut ur sitt rum och började välta möbler. En skötare tog tag i henne och överfallslarmet började tjuta.

Nu hörde vi att hon skulle läggas i bälte.

Vad händer överallt egentligen?

__________

19/12/2014

Att gå och vänta på nånting hela jävla veckan för att sedan få reda på att personalen inte berättade att det inte blir av, är fan hemskt.

_____

Ända sen i måndags, när psykologen berättade att han kan komma på fredag, var jag ändå helt okej glad. Jag såg fram emot det, ända sen i fucking måndags.

En sköterska frågade om min mamma ska komma. Jag förklarade att det är min psykolog jag väntar på. Hon sa att han har ju ringt och sagt att han är sjuk och kan inte komma. Jag grät, bröt ihop. Ingen har berättat det för mig.

Sen jag vaknade, var jag glad för att just psykologen skulle komma. R. väntade med mig, och när jag grät, sa hon att hon märkte hur glad över det jag var.

Nu kan jag inte titta på sköterskan som berättade om det.

"Det enda som kommer ut är 

bara dåliga nyheter

på norska."

__________

21/12/2014

Mina händer vill inte samarbeta med min hjärna idag.

Jag orkar inte, och jag vet inte ens vad det är jag inte orkar.

__________

01/01/2015

Jag log och skrattade, skämtade och försökte verkligen, jag försökte. Klockan tolv, leenden och kramar.

Klockan ett över tolv, och jag satt inne på toaletten med ångest som rev i bröstkorgen och tankar, så jävla många tankar. Jag grät, grät, grät. Vågade trycka signal-knappen.

S. kom in. Vi gick och pratade i samtalsrummet.

Han kanske inte alls hatar mig.

"Du är ju en envis typ, du."

___

Jag vill inte dö. Men jag vill inte heller leva. På linjen mellan liv och död, så befinner jag mig nånstans i mitten.

I mörkret, nere på botten, fastän jag fortfarande ser lite ljus.

Ibland är jag precis under ytan. Så nära att bara en hand skulle räcka för att dra mig upp, hjälpa mig hoppa ut ur vattnet. Men jag vet inte hur man ropar på hjälp. Hur ska jag be om en hand, när min mun är full av tankar? Tankar som inte blir till ord. Jag kan inte beskriva tankarna, jag förstår inte själv vad som pågår inuti mig.

Kan inte hitta rätta ord. De kanske inte finns än, ingen har kommit på såna som beskriver det jag känner.

Jag drunkar. Så känns det. Drunkar i mina tankar.

Så många. Min hjärna kommer ju inte klara detta länge till.

Alldeles, alldeles för många tankar.

"Tänk om?"

"Varför?"

"Hur?"

Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Skriver ner ord som kommer, även om det inte låter rimligt.