i know the end is coming soon

Klockan är 00:25 och jag vet inte hur länge det kommer att ta att skriva av mig.
Men ja, vi får väl se.

Dagen har varit jobbig. Från morgon till kväll. Att vakna och gå upp på morgonen var egentligen en kamp mellan mig och mig själv. Men jag klarade det på nåt sätt, jag skulle ju träffa psykologen och honom tycker jag ju om. Denna gång var han bara två minuter sen, annars brukar han vara sen minst tio. Jag hade med mig min stressboll (som egentligen är en liten ljusgrön björn som heter Derek, för att hedra den underbaraste varulven i tv-historian någonsin) och det hjälpte mig att slappna av i alla fall lite. Klämde, drog, mosade, till slut slet jag av honom hans guld, lilla rosett. Jag berättade för psykologen om hur jag mådde. Först sa jag att det var svårt att förklara, men egentligen har jag tänkt på det jättelänge. Så jag lyckades tvinga fram orden som tydligen oroade honom. Jag berättade om mina tankar, självskada, hur dåligt det går med att äta och dricka, att mina järntabletter inte hamnar nere i magen (de hamnar nere i sopkorgen, men det har jag inte sagt), illamåendet, orkeslösheten. Att allting känns hopplöst och jag är rädd för att må bra eftersom jag har varit nere i mörkret så länge att jag nu känner till alla hörn och rum, och det känns tryggt att inte lämna botten. Vi pratade en stund om annat, om kattungar och sköldpaddor, och det lugnade ner mig.
Sedan sa han att han vill gärna prata med en läkare som var där. Han gick ut och rummet, och tankarna och ångesten kröp fram och satte klorna hårt i ryggen på mig. Derek plågades, klockan tickade och jag slet ut mer hår än vad jag borde ha gjort. Han kom tillbaka. Läkaren sa att jag ska åka till Västerås, till akuten.
"Jag vill inte. Jag vill verkligen inte."
Ord, som på nåt sätt tröstade mig lämnade honom och flög in i mina öron.
"Det du säger oroar mig."
Det har jag hört flera gånger förut, av många olika människor, men den här gången kändes det så ärligt, som att han verkligen menade det. Det tröstar, det känns bra. Han bryr sig. På riktigt, inte på låtsas eftersom det är vad han borde säga.
Min mamma och syster kom in till rummet, psykologen förklarade hur det är, att vi borde åka. Sedan lämnade han rummet igen för att konsultera med läkaren. Han var upptagen, men han gav sig inte, jag skulle åka. Jag fick åka hem, psykologen skulle ringa akutteamet och sen ringa oss, säga vilken tid vi ska vara där. Jag hann vila i ungefär en timme, kanske två, innan det var dags att sätta sig i bilen och åka. Han har pratat med BUP och jag fick åka och träffa någon därifrån istället för vuxenpsyk.
Vi gick genom den långa korridoren, jag tittade på skyltarna som hängde här och var, som satt ovanför dörren. Avdelningar, psykoser, ect, akut. Vi satte oss i väntrummet. Efter någon stund kom det en underläkare (som jag aldrig har träffat förut), och en psykolog som jag har träffat nån enstaka gång. Läkaren verkade trött, ledsen, som att hon ville inte vara där, men hon var i alla fall snäll. Psykologen var också rätt så snäll, men sättet han pratar på, så sakta, otydligt, irriterar alltså skiten ur mig. Han är seg och jag överdriver inte när jag säger att han ser döende ut hela tiden. Alla fick prata med de, sen var det bara jag med läkaren och psykologen i rummet. Jag satt med knäna nära bröstet, med Derek i händerna och försökte undvika någon som helst ögonkontakt med de andra i rummet. Inte mycket blev sagt då jag kunde inte få ur mig särskilt mycket. Sen gick jag och väntade medan de pratade med mamma och syrran, sen fick jag komma in igen.
"Du är över 18 nu, så du kan bestämma om du vill att mamma och syster ska vara med eller om du vill prata ensam."
"Ensam."
De gick ut igen, återigen har vi inte sagt mycket. Jag fick två alternativ.
"Antingen så åker du hem och kommer tillbaka om några dagar. Eller så kallar vi på en läkare från vuxen och vi får prata om du blir inlagd på en avdelning."
Självklart valde jag det första, även fast jag var (och fortfarande är) ganska säker på att det andra alternativet skulle egentligen vara bättre, men varje gång det talas om inläggning så vill jag springa därifrån och gömma mig under täcket för resten av mitt liv.
"Men jag vill inte att du tar livet av dig."
Jag nickade. Men att nicka betyder inte att lova, eller hur?
På torsdag åker jag tillbaka dit, har uppföljningsmöte och jag har ingen jävla aning om jag ens orkar fram till dess. Jag är rädd, fast rädslan blir mindre och mindre. Det är mest ilskan som kommer fram nu, av en okänd anledning.

Jag är så himla trött. Fysiskt, psykiskt. Trött på alla sätt och vis. Att komma igång med enkla, dagliga uppgifter är så jobbigt att jag skäms över att inte orka.

Jag ska försöka att sova nu. Det kommer förmodligen inte att gå så bra.

Klockan är nu 01:22

Godnatt.