onsdag 17 september 2014

måndagskaoset

Den fruktade måndagen kom och herrejävlar, vad mycket det blev.
Lite problem med att hitta var exakt det skulle vara, men till slut hamnade vi i väntrummet och jag bläddrade genom tidningar och kollade på leksakerna som stod och väntade på hyllan. Psykologen och musikterapeuten kom, jag hade fel, psykologen var inte alls gammal. Skönt. De frågade, jag svarade, jag berättade och grät och plötsligt sa jag nånting som de tyckte var oroande, och jag fick åka till psykakuten i Västerås. Jag ville inte, jag ville verkligen inte åka dit. Jag ångrade vad jag sa, jag grät och sa att jag vill bara åka hem. De förklarade för mig att de skulle begå tjänstefel om de lät mig åka hem. Så jag, mamma och syrran åkte. Vi hittade dit på nåt sätt (jag somnade i bilen, att gråta gör en trött), och ändå kom vi ungefär en och en halvtimme tidigare. Man blir ju lite galen av att sitta i väntrummet så länge. Sen skulle jag träffa doktorn. Jag blev skraj, självklart blev jag det, jag har ju hört och läst så mycket negativt om det stället.
En kort, mörkhyad kvinna kom in till rummet. Hon var en av de snällaste jag har träffat. Efter många om och men, kom vi fram till att jag inte ska stanna på avdelningen, men jag måste signalera om jag börjar må sämre. "Det är okej att be om hjälp, det är okej att säga nej nu orkar jag inte, hjälp mig."
Om jag inte får en tid hos psykologen nu i veckan så får jag åka till akuten igen för att träffa henne. Jag fick annan sömnmedicin (har tagit den bara igår och fy fan vad obehagliga biverkningar jag hade, blev yr och tung i huvudet, kände mig halvt-borta och min mobil blev böjd och nästan rann ut ur handen på mig, jag drömde fast jag var vaken, och jag kunde inte förklara vad som var fel) och sen åkte hem.
Nu överväger de att ta bort lamotrigin, medicinen som jag har haft sen 2010, för att den hjälper ju tydligen inte. Tack, äntligen någon som märkte det, äntligen någon som ville prova något annat, och inte höja skiten. Det som skrämmer mig dock är att jag får abstinensbesvär när jag inte tar den. Den enda anledningen till varför jag fortfarande tar den är att min kropp reagerar om jag inte gör det, jag mår illa, blir yr, kallsvettas, allt som framkallar ångest hos mig. Men vi får se, det kanske blir bra till slut.

Jag är rädd för förändringar, för nya saker. Jag vågar knappt äta på nya ställen, vill hellre hålla mig vid det gamla, det säkra, det trygga. Så att åka till ett nytt ställe för en bedömning, att träffa nya människor - det var skitjobbigt. Men efteråt insåg jag att det inte alls var så farlig. Ingen tittade konstigt på mig, ingen avbröt mig när jag pratade, ingen tvivlade på vad jag sa. "Vi begår tjänstefel om vi låter dig åka hem nu." Det har jag aldrig hört förut. Förut var det "det blir inte bättre om du åker in", "vad vill du att jag ska göra", "åk hem" även när jag bad om att bli inlagd för att jag mådde sämst.
Nu vet jag inte om alla som jobbar där är så bra, eller om jag har bara haft tur... Men vi får se vad som händer sen, på måndag åker jag dit igen.

Psykologen och terapeuten sa också att jag kommer få träffa någon tills jag får tid på vuxenpsyk. De slänger inte ut mig så fort jag fyller arton, de tar hand om mig tills någon annan kan. Det kändes bra, faktiskt.
Måndagen var jobbig men efteråt kändes det ändå någorlunda bra.
Klarade inte av skolan igår, stannade hemma och sov. Jag borde egentligen inte sova på dagen så mycket, men det är bara så svårt att gå upp, för jag är så himla trött hela tiden.

Tankarna är jobbiga, kraftiga. Jag försöker att distrahera mig, kollar på Will&Grace, gör armband och mandalas, men hur länge kan man hålla på med det? Idag gjorde jag något dumt, nånting som jag inte har gjort på flera månader, jag har ju inte skadat mig på så länge. Jag gav helt enkelt upp på nåt sätt, jag ville känna smärtan, jag orkade inte säga emot.

Behövde få ur mig allting. Jag vet inte när jag återkommer hit, kanske snart.
Tack för er som orkade läsa.

2 kommentarer:

Sandy sa...

Kram fina du. <3

Johanna sa...

Åh fina fina du, önskar du kunde få må bra alltså. Du är värd så mycket bättre än det här. Vill bara säga att du kan prata med mig när som helst om du vill, vet inte om du har kik? Heter johannakkalle där. Men annars säg till så skickar jag mitt nummer på ig ♥
massa styrkekramar, du klarar detta