tröstlösa dagar som återvänt.

Har ni någonsin jobbat på någonting, nånting som ni ville göra så bra som möjligt, nästan perfekt? Det spelar ingen roll vad, ett armband, en tavla, en teckning eller någon text. Nånting som ni har jobbat med, slitit och suddat, klippt, förstört, börjat om? Men efter ett tag så struntade ni bara i det, för det kändes hopplöst att försöka. För varför ska jag fortsätta med det om jag ändå aldrig blir nöjd? Istället för att bli frustrerade så har ni valt att ge upp, slänga armbandet, tavlan, rivit sönder teckningen och raderat texten. Ni orkade helt enkelt inte längre, det blev ändå aldrig bra nog. Det har ni, eller hur? Ni känner igen känslan, ni vet vad jag pratar om.
Det är så jag känner angående mitt liv numera. Jag har försökt, sliti och jobbat, jobbat så hårt jag kunde. Nu orkar jag inte mer med det. Jag har ingen styrka kvar, mina händer är trötta och jag är trött, jag vill somna och aldrig någonsin vakna igen. Jag vill ge upp. Att försöka igen verkar så meningslöst. För jag vet, jag vet vet vet, att jag kommer inte att bli nöjd, och det spelar ingen roll hur mycket och länge jag kommer att jobba på det. Mitt liv, min kropp, inget blir som jag vill. Att leva ett liv jag inte är nöjd med, vad är det ens för liv? Egentligen vet jag vad jag vill. Men jag vet också att jag aldrig kommer få det. Ja, jag vet att man inte alltid får det man vill, att ibland måste man nöja sig med det man har. Jag kanske borde göra det, men tro mig. Jag har försökt. Men jag är olycklig nu, och jag orkar inte vara det längre. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag lovar inget, jag vet inte vad som händer näst. Att inte veta någonting har blivit min grej.