tankar, tankar och tankar.

Det jag tänker skriva nu är mest tankar som jag bara behöver slänga ur mig. För nu har jag så många tankar att jag nästan skakar. Egentligen kommer ingenting att låta vettigt, ren smörja, rappakalja. Men jag måste.

Idag var jag på möte i en skola. Först kändes allting bra, men sen kom ångesten och paniken och smög sig sakta men säkert in under huden på mig, började svida i hela kroppen och slet i bröskorgen. Tankarna kom. De kommer hela tiden.
Skolan är så stor, och det är så många människor där. Långa korridoren, skåp och killar och tjejer som stirrar obehagligt på mig. Fyllde i lite papper, skrev under medan alla tittade på mig. Vi bestämde vilka lektioner jag ska ha, jag fick ett schema, och imorgon börjar jag. Bara en lektion, bara engelska. Läraren sa att det kan vara små grupper, kanske bara fyra personer på lektioner, eller många, ungefär tio. När vi var på väg ut så sa kvinnan som tog emot oss och var med på mötet:
"Hörde ni vad han sa? Att det kan vara tio elever och det tycker vissa är mycket. Det är inte alls mycket.", och så skrattade hon. Länge sen jag ville smälla till någon så där. Vi gick genom biblioteket. Först frågade hon om jag vill se det, och utan att ens höra mitt svar så bestämde hon att ja, det vill jag. Det var så många där, och det kändes som att alla stirrade på mig, pekade, skrattade. Jag ville försvinna då, bara gå upp i rök och aldrig komma tillbaka.
Jag vet att jag har sagt att jag vill gå i skolan igen, men nu när jag faktiskt tänkte igenom allting (kanske tänkte jag för mycket) så insåg jag att nej. Jag är fan inte redo för nåt sånt, för nånting så stort. Läraren jag hade innan sommarlovet sa att hon ärligt talat tror inte att jag skulle klara av att gå i en vanlig klass, med många elever. Jag har aldrig uppskattat någons ärlighet så mycket. Äntligen var det någon som sa sanningen, som inte försökte muntra upp mig och säga "jo du klarar allt på en enda gång". Hon sa inte på ett elakt sätt, hon lät inte elak. Hon sa bara vad hon tyckte, och hon tyckte helt enkelt att en större grupp skulle bara vara nånting jobbigt för mig. Hon sa också att jag kanske klarar av det senare, men att jag ska inte hoppa in på djupt vatten från början.
Jag satt och tänkte. Alla frågor, idéer, påminnelser, allting bara började dunka i huvudet och jag trodde att jag faktiskt skulle börja gråta.
Möten. Psykolog, läkare, tandläkare, vem vet vad. Det kommer att ta upp mycket av min tid när väl allting börjar "rulla på" igen, efter sommarlovet, flytten, efter allting. Jag har ännu inte hört någonting från psykiatrin ända sen jag berättade för en psykolog om att jag mådde jättedåligt och ville ha hjälp innan det gick för långt. Hon sa att hon skulle se om det finns någon jag kan prata med. Sen ringde någon från unga-vuxna och sa att de flyttar mig till Västerås eller Köping eftersom jag har flyttat. Det var för flera veckor sen.
Jag kommer säkert missa mycket i skolan.
Sen kommer ju förstås hösten, vintern, virusen och magsjuka och den där jävla onda cirkeln av ångest. Jag orkar verkligen inte ha så mycket ångest. Ångesten och rädslorna kommer att kväva mig och istället för att gå i skolan kommer jag spendera mina dagar i sängen, och låtsas att jag är immun mot alla möjliga sjukdomar. Standard.

Jag är så trött just nu. Så jävla trött. Vill bara sova, och försöker att hitta på ett sätt att berätta för mamma om att jag än så länge vill fokusera på att må bättre. I alla fall försöka.
Tårarna kommer snart igen.
Vad ska jag göra med mig själv?