Nej. Jag mår inte alls bra. Jag vill dö, jag tänker på självmord alldeles för mycket. Jag vill inte äta, jag har ju gått upp i vikt, vill väga mindre. Jag klarar inte av det här. Hjälp mig.
"Ja, jag mår bra. Jag är bara trött, oroa dig inte!" och ett falskt skratt.
Förlåt, mamma.
Jag tänker på hur trött jag egentligen är. Och nu menar jag inte bara psykiskt trött. Fysiskt. Det är nånting som har hänt med min kropp. Järnbrist kanske. Jag vill inte. Nej, inte igen.
BUP, avdelning, sjukhus, dropp, näringsdrycker, läkare, sköterskor, vitaminer, blod, panik, dropp, dropp, dropp. Massa märke efter alla nålar. De kunde inte hitta kärl. I fyrtio minuter låg jag på sängen medans de försökte pricka rätt. "Så där!" "Nej... det var inte rätt." "Förlåt, men vi måste ta ut den och sticka dig igen."
De röntgade även mina lungor för att se om det är inget som blödde. Egentligen vet jag fortfarande inte vad det var som orsakade allt det där. Men allt det är över nu, eller hur? Det är ju över ett år sedan. Det är över nu.
Varför tänker jag ens på det?
1 kommentar:
jag älskar dig
Skicka en kommentar