onsdag 23 oktober 2013

was there ever any question on how much I could take?

"Hur mår du? Jag ser att nåt är fel. Jag är orolig. Dina ögon är röda, som om du har gråtit hela tiden. Är du säker att du mår bra?"
Nej. Jag mår inte alls bra. Jag vill dö, jag tänker på självmord alldeles för mycket. Jag vill inte äta, jag har ju gått upp i vikt, vill väga mindre. Jag klarar inte av det här. Hjälp mig.
"Ja, jag mår bra. Jag är bara trött, oroa dig inte!" och ett falskt skratt.

Förlåt, mamma.


Jag sover, spelar på mobilen, försöker koncentrera mig på nån serie, kollar på Cityakuten varje kväll, bråkar med mig själv, gråter, dagdrömmer. Jag kan inte ens skriva, jag kan inte läsa. Vill vara kreativ, göra kort eller armband, göra nånting fint. Men jag kan inte. Det går inte. Nånting har gått sönder. Jag vet att jag borde städa åtminstone i mitt skåp. I lördags bytte jag kläder många gånger, även fast dagen innan hade jag planerat vad jag skulle ha på mig. Kläder ligger huller om buller (jag kommer ihåg när min svenskalärare sa att detta uttrycket kan jag använda när jag skriver ibland, eftersom jag skriver så mycket... hon såg det redan. hon såg att det fanns någon i mig som ville förvandla känslor och tankar, minnen och idéer till ord. nu byter du ämne igen, fokusera!) i lådorna. Jag borde vika de. Lägga de där de var från början.

Jag tänker på hur trött jag egentligen är. Och nu menar jag inte bara psykiskt trött. Fysiskt. Det är nånting som har hänt med min kropp. Järnbrist kanske. Jag vill inte. Nej, inte igen.
BUP, avdelning, sjukhus, dropp, näringsdrycker, läkare, sköterskor, vitaminer, blod, panik, dropp, dropp, dropp. Massa märke efter alla nålar. De kunde inte hitta kärl. I fyrtio minuter låg jag på sängen medans de försökte pricka rätt. "Så där!" "Nej... det var inte rätt." "Förlåt, men vi måste ta ut den och sticka dig igen."
De röntgade även mina lungor för att se om det är inget som blödde. Egentligen vet jag fortfarande inte vad det var som orsakade allt det där. Men allt det är över nu, eller hur? Det är ju över ett år sedan. Det är över nu.
Varför tänker jag ens på det?




2 kommentarer:

Amanda sa...

jag älskar dig

Anonym sa...

You kept feeding me your bullshit, hoping I would break