They say before you start a war, you better know what you're fighting for.

De sista dagarna har varit ganska upp och ner. Fredag och lördag har på nåt sätt gått bra. Jag och pappa har blivit sams (jag skrev nog förra inlägget i ren "panik"), men det fanns ändå nån konstig stämning mellan oss. Jag blev förvånad över att jag inte grät när han åkte. Men efter det började jag städa. Jag städade och städade. Blev ändå inte riktigt nöjd med resultatet, men kände att det var bättre än ett stökigt rum.

I söndags (igår), hade jag en bra dag. Åkte buss på morgonen (cyklade snabbt som attan till busstationen, var rädd att komma för sent, men jag fick vänta en stund ändå) till Uppsala för att sedan träffa Amanda. Det var så roligt, som vanligt. Medans jag väntade på henne, satt jag på trapporna och fotade lite (en fågel, människor, lite annat). Sen gick vi bara runt, och var lite irriterade för att vi var i Uppsala runt klockan tio, och alla affärer öppnades klockan tolv. Men på nåt sätt lyckades vi stå ut. Sedan såg jag en viss väska som jag blev kär i, och var tvungen att ringa mamma och be henne att komma till Uppsala. Så jag har lyckats köpa den. Sedan gick jag och Amanda till ica och köpte pastasallad (standard), och när vi var på väg ner till ån för att sätta oss på en bänk (i skuggan, medans de flesta andra satt i solen och åt glass) såg jag Heidi. Hon gick med sin kille, och Isa. Vi stod och pratade en stund. Det kändes så konstigt. Jag vet inte varför. Men efter det kom jag på att jag skulle skriva ett meddelande till henne. Har bara börjat med den för några veckor sen, och inte rört den sen dess. Det är jobbigt när jag bara tänker på det. Men i alla fall.

Hela dagen idag mådde jag så konstigt. För jag var glad, men jag mådde ändå dåligt. Förstår inte mina känslor. Och imorgon ska jag åka buss till Uppsala, igen, för att träffa psykologen och fortsätta med utredningen angående DBT. Det som känns jobbigast är att jag ska åka buss tidigt på morgonen, just när alla ska åka till skolan och jobbet. Därför ska jag åka till Östhammar med mamma, och ta en tidigare buss. Om den inte är proppfull med folk. Men det borde den inte vara. Tror jag. Hoppas jag.

Allting händer på en gång och det känns jobbigt. Jävligt jobbigt, om jag ska vara ärlig. Imorgon ska jag träffa psykologen, på onsdag ska jag träffa en psykiatriker, på torsdag ska jag ha möte angående skolan. För nämligen ska jag börja med skola snart. Blandade känslor. Men, jag ska inte behöva gå till den "riktiga" skolan, utan en liten grupp som ska ha lektioner i ett litet hus, eller nånting sånt. Och jag vet inte om jag är glad för det eller mår dåligt för att återigen känner jag mig som en konstig människa. Jag borde ju gå i en vanlig skola, eller hur? Ännu mer blandade känslor.

Och snart, mindre än två veckor men längre än en vecka, kommer jag operera tänderna. En sida av mig skriker "äntligen!" med glädje, och den andra "redan?!" med panik. Jag kommer bli sövd. Vara det i ungefär sex timmar. Har aldrig varit sövd. Och det konstiga, och ganska "sorgliga" saken är, att jag är mest rädd för att kräkas efteråt, när jag vaknar. Men som tur är så får jag åka hem samma dag, så fort jag mår bättre. När vi var och pratade med två sköterskor (en man, sen en kvinna) så fick den kvinnliga sköterskan veta om min kräkfobi, och hon sa att de ska i så fall ge mig nåt extra mot illamående. Det är ganska otroligt hur djup min kräkfobi är. När jag berättade om det för mamma en dag, visste hon inte vad hon skulle säga och började nästan gråta. Vissa människor förstår inte hur en fobi kan begränsa någon. Det är ganska sorgligt, om man tänker efter.

Åh, jag känner mig så dålig. Jag är ganska dålig, faktiskt. Mina kontaktpersoner gör ju så mycket för mig, och jag gör inte ett piss för att tacka. Jag är skitdålig på att höra av mig. Tror inte de vill ha mig som 'kontaktbarn' längre. Och jag blev också ganska sur när jag fick veta att min handledare från soc har slutat. Jag har inte ens fått veta om det från henne, utan från mamma som fick veta det från Christina. Alltså, nej, aldrig mer ska jag tycka om någon. De försvinner ganska lätt. Vill inte mer.
Jag är trött och måste upp tidigt. Vill inte. Får jag inte bara stanna i min säng? Typ för all evighet. Snälla?