There's just too much that time cannot erase

Mötet med Sara gick bra. Hon märkte att jag började pilla på min inte helt läkt sår. Då gick hon och hämtade några saker till mig som jag kunde hålla på med, eftersom hon tyckte att det jag gjorde räknades som självskada. Vi pratade i över en timme, och det gick faktiskt ganska bra. Sen gick jag lite här och var. Det kändes lite läskigt, för jag hade ingen med mig. Men å andra sidan kändes det ändå ganska bra. Jag gick själv. Utan någon. Jag köpte nånting. Utan någons hjälp. Och, jag åkte buss.
Idag träffade jag min läkare. Det gick bra. Men ingen ser att jag egentligen inte mår så bra som de tror. Visst, jag mår kanske lite bättre, men det finns så mycket som jag inte säger. Men åh. Det spelar ju ingen jävla roll egentligen, för det är ändå nästan ingen som bryr sig längre.
Imorgon ska jag ha möte angående skolan. I början tyckte jag att det var spännande. Nu? Inte direkt. Vill inte. Varför får jag inte stanna hemma istället? Resten av mitt liv skulle kännas bra.

Men på lördag ska en buss ta mig till Uppsala, där jag ska träffa finaste Amanda. Kan inte vänta. Har köpt en liten present till henne idag. Tror jag ska försöka skriva lite imorgon också. Kanske.
Godnatt.