torsdag 22 augusti 2013

I'm too depressed to go on, you'll be sorry when I'm gone.

Alltid. Alltid, alltid, alltid lyckas jag förstöra allting. Herregud, vad jag hatar allting just nu. Men mest hatar jag mig själv. Jag var så glad, så glad över att pappa är här. Nu vill jag inte se honom, vill inte prata med honom. Jag gjorde "en dum sak", och när han skällde ut mig för det (förstår egentligen inte varför han blev så arg, men jag antar att jag förtjänade allt det där) sa han att han kommer inte tycka att det är synd när han åker på lördag. Och det är mitt fel. Allting är mitt fel. Farmor satt jag tröstade mig ganska länge. Jag grät så himla mycket. De sista dagarna har jag hört så mycket olika saker som mina familjemedlemar sa och tycker om varandra. Nu vet jag inte längre vad jag ska tycka. Det jag helst jag skulle vilja ha är en normal familj (jag vet att "normal" kan betyda olika saker för olika människor, för mig innebär det inga meningslösa bråk, inga irriterande kommentarer och när ingen är osams hela tiden). Jag står inte ut. Jag kommer ju bli vansinnig snart. Jag orkar inte. Jag vill inte känna mer.
Imorgon tänker jag ligga i sängen, äta inget och gråta. Kanske titta på nån film eller serie. Kommer lämna rummet bara när jag verkligen måste. Mamma är hos Kimmo, och kommer imorgon bitti (tror jag). Jag vill bara krama om henne, och prata med henne. Fast jag känner att jag kan inte berätta allting. Och det suger. För att det känns som att jag har ingen som jag kan verkligen prata med. Jag har bara Amanda, men hon mår ju redan dåligt. Vill inte dra henne längre ner.
Här kommer tårarna igen. Jag gråter och gråter. Varför blir allt så jobbigt?

Och allt är mitt fel. Mitt fel, mitt fel, mitt fel. Allting.
Jag vill dö. Jag vill inte vara här längre, jag orkar inte leva så här. Det finns ingen plats för mig där jag kan andas, ta det lugnt. Bli klarare i skallen. Därför känns det att självmord är den enda utvägen nu.

I never thought I'd die alone
Another six months I'll be unknown
Give all my things to all my friends
You'll never step foot in my room again
You'll close it off, board it up
Remember the time that I spilled the cup
Of apple juice in the hall
Please tell mom this is not her fault

2 kommentarer:

Amanda sa...

Du får inte dö. Du får inte lämna mig, Jagoda. DU FÅR INTE.

Nystanet sa...

Läst. Tänker på dig.