Rastlös

Ångest vill inte lämna mig. Jag försöker att ignorera den. Det går bra, men det varar inte länge.

Igår var jag på möte i skolan. Mådde skitdåligt på morgonen, och på mötet sa jag inte särskilt mycket. Jag var, och fortfarande är, så irriterad. På skolan, på min psykolog, på mamma. Orkar inte. Nästa vecka på onsdag ska vi ha ett till möte. Blev så himla sur när de bestämde det. Min läkare har sagt att jag borde inte ha många möten nästa vecka, för att inte bli så stressad innan "operationen". På tisdag ska jag träffa Sara igen, men det kommer att gå bra. Hon är snäll och förstår, så det blir inte mycket stress.
Onsdag vill jag verkligen slippa, är inte redo för skola än. Det som irriterar mig mest är att ingen verkar bry sig om min "utbildning", utan min "socialförmåga". Och ja, det kan vara skönt att de vet om det, att de förstår att det är svårt ibland. Men det känns som att de bryr sig alldeles för mycket om just det. "Vi vill inte att du ska isolera dig från andra." Okej, bra, fint och snällt och allt det där. Men hallå, jag går inte till skolan nu. Har inte gjort det på ett tag. Är jag isolerad? Inte mycket. Jag gör faktiskt sociala saker. Jag kan åka buss själv. Jag kan träffa någon på stan. Det kan bli mycket ångest, men jag klarar det ändå. Jag vill inte gå till skolan för att vara social, jag vill lära mig. Jag har mycket att komma ikapp med. Jag borde ju gå andra året i gymnasiet nu. Och jag har inte ens några betyg från nian. Jag har egentligen inte gått ut nian. Och nu sitter jag här. Snart sjutton år gammal, inga betyg, ingen skolgång, ingen direkt plan. Jag känner mig rätt så misslyckad. Jävla ångest, jävla sjukdom. Det var det som har förstört allting för mig. Och istället för att be om hjälp redan då, så höll jag det för mig själv. Ville klara allting själv, ville vara självständig. Nej, jag var inte det. Jag är inte självständig nu heller. Jag har en säkerhetsnät runtomkring mig, folk som finns där, som gör nästan allting åt mig. Egentligen vill jag inte ha de där. Det är jobbigt. Allting är jobbigt.

Jag kommer inte ihåg när, eller hur jag somnade. Sen vaknade jag vid ett på natten, och tänkte och tänkte och tänkte, och kunde inte sova till fem, halv sex. Nästa vecka är alldeles för nära, torsdagen den femte närmar sig och jag är nästan spyfärdig av ångest.
Det kommer att bli skönt, att äntligen fixa tänderna. Att kunna prata utan att tänka på om mina framtänder syns, att skratta som förr, och le oftare. Det kommer att bli så skönt när jag vaknar, när allt är klappat och klart. För att det värsta är ju att vänta och tänka. Mest tänka. Katastroftankar är en av det värsta som finns.
Jag tror att jag kommer få en panikattack innan de söver ner mig. Jag fick panik första gången jag fick dropp med järn i, jag kommer ihåg hur jag började må illa och var redo att riva sönder slangen, jag kommer ihåg att Heidi stod bredvid mig och lugnade ner mig, hur sköterskor samlades för att få mig att stanna. Jag stannade.
Jag fick panik när jag skulle få blod. Jag grät, jag skrek, jag ville bort därifrån. De gav mig ingen blod till slut. Läkaren sa att de ska inte försöka ge mig blod igen. Min blodgrupp är sällsynt, de tänker inte riskera att samma sak händer. Läkaren gav mig så många skuldkänslor, åh om hon bara visste.

Men i alla fall. Egentligen ville jag skriva bara några saker, men blev lite carried away här.
Som rubriken säger, så är jag rastlös. Måste göra nånting. Tänkte göra nånting med bloggen. Men det får jag göra senare i så fall.

Idag ska jag färga håret. Imorgon ska jag äntligen träffa Amanda. Kan inte vänta. Jag har redan valt kläder, och vet vilken tid jag ska åka (slipper beslutsångest på morgonen!).

Jag ska ta min kamera och fota, tycker att det är så roligt att fota, särskilt fåglar av nån anledning.

Det kommer säkert dyka upp nån inlägg till idag. Tror jag.