Livet blir ju aldrig som man tänkt sig.

Det blir aldrig det, känns det som. Det är så. Det händer sällan att mitt liv samarbetar med mig. Typ aldrig ju.

Helgen var förstörd. Istället för att åka till Uppsala, låg jag och grät för att jag hade så ont. Tandköttsinflammation kom tillbaka. Smärta, svullnad och gråt. Jag färgade håret, men det blev inte som jag ville. Ska försöka färga om det snart. I söndags började all var som samlades nånstans i min mun komma ut, just när Christina var här. Jag åt nästan ingenting så ända till igår/idag morgon var jag yr och svag. Det blev bättre. I måndags ringde mamma till tandläkaren, hon sa att vi ska åka dit för hon vill ta en titt på det själv. Fick penicillin utskrivet (har inte tagit det än, för receptet har inte kommit, och tror inte att mamma var i apoteket idag), och hon lugnade ner mig och min oro när hon sa att det blir inga problem med det på torsdag. Sedan var jag och mamma inne på Myrornas. "Råkade" köpa sju böcker. (På tal om böcker - jag fick en i söndags av Christina, som heter "Självkänsla nu!" och även fast jag känner att den kommer att suga så tänker jag läsa den. Bara för att.).
Skulle träffa Sara idag, men ville inte åka buss, eller helt enkelt visa mig ute.
Imorgon ska jag, mamma och Christina gå och kolla på den där villan ("skolan" som jag ska börja i). Är nervös. Lite. Vill egentligen inte träffa jävlarna som jobbar på skolan. Tycker inte om de. För att de förstår ingenting.
Och sen kommer torsdag. Måste upp tidigt, duscha, ta av mig all smycken och sedan sätta mig i bilen för att åka med ångest i halsen, och sedan bli sövd i några timmar. Ja, jag är rätt så nervös. Rädd. Skiträdd. Men, jag tror att jag är ändå redo. Tänker på det som kommer hända efteråt. Jag kommer vaknar, och sedan kunna prata, skratta och le utan att tänka och skämmas. Planerar att pierca kinderna nån gång snart. Allt beror ändå på pengar. Och mamma.
På lördag ska jag träffa Amanda. Äntligen. Kommer krama om henne, ge henne så många styrkekramar som jag bara kan. Jag älskar och behöver henne. Kommer dö utan min bästa vän.

Mitt liv är okej just nu. Ändå är jag ledsen. Kanske är jag van. Kanske vill jag inte erkänna för mig själv att jag mår bättre. Jag tror ändå att allt kommer att skita ner sig igen. Det gör det alltid.