lördag 27 juli 2013

Remember when I said I'm fine? Yeah, I lied.

Som jag har redan sagt - jag bryter alla jävla löften. Sluta lova då!
Just nu pumpar adrenalinet, illamående och ångest är också här. Jag hatar mig själv så mycket. Jag har inga pengar på mobilen och kunde inte svara på Amandas meddelanden. Men sen ringde hon. Jag gungade fram och tillbaka i fosterställning, tryckte pappret hårt mot huden, var rädd men ändå inte. Jag ljög, sa att allt är okej. Hon trodde säkert inte på mig. Amanda är den enda som faktiskt ser genom mina lögner. Tror inte jag har någonsin träffat någon som kunde se hur jag egentligen mår, även när jag ljuger. Jag älskar henne så mycket och hoppas att hon vet vad hon betyder för mig. Om några timmar ska vi träffas. Tio timmar och trettiofem minuter. Ungefär. Då ska vi kramas, då ska vi prata. Eller sitta i tystnad, det gör inget.

Jag förstår inte hur ett självskadebeteende kan utvecklas så mycket. Och från att rispa mig lite då och då, och få nästan inga ärr, kom jag till punkten där jag redan vet vilka rakhyvel jag ska förstöra för att ha mer ont, fimpa cigaretter på min hud och ge mig själv blåmärke och få stora ärr. Oftast brukar självskadebeteende, tyvärr, blir sämre. Det är så sorgligt. Ingen ska behöva gå igenom allt det där. All smärta. Fysisk och psykisk smärta.

Jag tror att jag har fått lite inspiration. Och känner att jag kommer skriva flera inlägg den här natten. Jag älskar att skriva. Varför? Jag vet egentligen inte. Det är lättare att förvandla alla känslor i ord genom pennan/tangentbordet än munnen. Tycker jag.

Om några dagar får jag prata med Karin. Jag tycker om henne. Än så länge. Ibland räcker några ord för att få mig att hata personen som orden kom från. Jag vill inte att det ska hända med henne. Å ena sidan vill jag bli inlagd. Men sen - sen vill jag inte bli det. Jag känner att jag behöver pausa livet just nu. Även fast ingenting händer så mår jag dåligt. Varför mår jag ens dåligt? Jag har aldrig blivit misshandlat eller utnyttjad sexuellt. Inget sånt har hänt i mitt liv. Jag har nog egentligen ingen anledningen till att må dåligt. Jag hittar kanske bara på patetiska problem? Sårar de som älskar mig, få de att tro att är deras fel. Nej, det är det inte. Det är mitt fel. Det är jag som är problemet. Jag vet inte längre.


Om tio timmar och en minut träffas vi.

Inga kommentarer: