Idag berättade jag att jag plötsligt har anpassningsstörning i mina papper för min psykolog. Psykologer. Träffar både den "gamla" och den nya, som jag ska ha när den gamla slutar.
"Jag är ju anpassningsstörd!" skrek jag när nya psykologen sa att "detta är lite speciellt".
"Och det måste vi ta hänsyn till!" fortsatte den gamla.
Gamla psykologen sa att han aldrig ens hört om det, men det kanske är mer åt vuxen-hållet, och han jobbar ju bara på BUP.
Den nya, däremot, har stött på det en gång förut. Men då handlade det om sorg för den personen. Jag. Sörjer. Inte.
Jag fick en kallelse till en läkare, femte mars. Kanske kan jag ta upp det med honom då. Men då har jag kanske släppt det. Nej, antagligen inte. Jag kan hålla på med nåt helt vardagligt, stå och göra te när jag plötsligt kommer ihåg det och säger "vadå anpassningsstörning?!". Skumt. Jag har blivit skum. Jag är skum. Vit gegga som ingen tycker om, men ingen orkar bry sig om att den finns, accepterar dess existens och lever vidare. Gegga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar