the path to heaven runs through miles of clouded hell

I fucked up. I fucked up big time.

Jag har förstört så mycket nu. För sent att ångra, för sent för sent för sent. Att förstöra är det jag är bäst så. Oh well, whatever, nevermind. Mina tankar flyger hit och dit och jag hinner inte fånga en enda tanke för att inspektera den och försöka klura ut vadfan det är som pågår därinne. Det är i alla fall väldigt mörkt.
Alla dagar verkar så himla långa. Jag kommer inte ihåg vissa saker. Hör, ser sånt som inte är verkligt. Att andas gör ont och jag försöker att hålla mig själv upptagen för att inte göra såna där dumma saker igen. Funkar inte så bra. Jag kan knappt sova, tvingar mig själv att äta. Det går inte ens att gråta. Man brukar ju må i alla fall lite bättre, det känns lättare efter att man har gråtit. Jag försökte att tvinga mig själv till att gråta, faktiskt. Några få tårar rann, men det blev torrt ganska snabbt. Det spelar väl ändå inte så stor roll längre. Inget spelar någon roll.

Det enda "positiva" som händer i mitt liv är två små saker.
1. Kattungar på väg.
2. Jag har den bästa psykologen som jag någonsin haft.
Det låter som att jag är lite besatt av honom, men äntligen finns det någon som inte snackar skit, som ändå förstår. Det känns skönt. Han är snäll, han är rolig, han lyssnar. Verkligen lyssnar. Inte bara hör vad jag säger. Vården behöver såna.
Ska träffa honom på tisdag. Min "uppgift" är att gå ut ur huset varje dag, även om det är för en liten stund, fem minuter. Men nu klarar jag inte av det. Det är jobbigt, det är kallt, det känns inte bra. Det är inte så mycket som känns bra.

Jag har ingen jävla aning vad som händer med mig.
Jag tror inte ens att jag vill veta.
Kanske
håller jag på att bli galen,
på riktigt nu.