onsdag 4 juni 2014

det här går åt helt fel håll

Varning:
Detta är bara en känslomässig ordspya som jag inte längre orkar hålla inuti mig. Känsliga läsare varnas.

Nu är jag så ledsen igen, för nu tänker jag och tänker och kommer inte fram till någonting bra. Bara allt som är dåligt. Jag känner mig hopplös, värdelös, bortglömd. Tankarna säger hemska saker och jag orkar inte säga emot, jag orkar inte säga "håll käften" och "du har fel", och istället nickar och håller med. De har ju rätt, eller hur?
För nästan en månad sedan har jag haft läkarsamtal. Läkaren har bestämt att vi ska göra en utredning för Aspergers syndrom, det har jag redan skrivit här. Hon sa att de måste "diskutera detta" med någon annan jävel. Jaha, okej, jag förstår. "Vi skickar en kallelse så snart som möjligt". Det har gått snart en hel månad, och ingen jävla kallelse har ramlat in genom brevinkastet. Inget jävla telefonsamtal, ingenting.
"Som tur är" (nja) så är läkaren också Amandas läkare. För ett tag sen har Amanda varit snäll och pratat med läkaren när hon träffade henne. Först sa läkaren och hon inte jobbar där och att hon har aldrig sagt nånting sånt, men sen sa hon att jag har ju fått en kallelse. Jag satt och grät den eftermiddagen för att jag har inte känt mig så jävla bortglömd och orespekterad på länge. Varken jag eller Amanda kunde förstå om hon faktiskt jobbade på unga-vuxna eller inte. Bestäm dig för fan, jobbar du där eller inte?
Jag har berättat det för Christina när jag träffade henne idag/igår. Hon blev förbannad. Ännu mer än vad hon var när jag vi gick från det mötet för en månad sen. Hon har också berättat att hon såg hur "sänkt" jag var på det mötet, och det var andra gången som hon har någonsin sett mig sån.
Jag ska skicka numret till henne så hon kan ringa till unga-vuxna och "gnälla lite". Jag är så tacksam för att jag har henne som kontaktperson. Hon har hjälpt mig så mycket, med olika möten, med skolan, hon ringde hit och dit. Hon är så snäll.
Förutom att jag vill fortfarande gråta och skrika på grund av allt det där, så finns det mycket annat som får mig att vilja ge upp, efter alla år med ständigt kämpande (jag hittar inte ett annat ord för det, det gör nästan ont att skriva ordet "kämpa", fy fan alltså) och oräkneliga möten med bup och soc läkare och inläggningar och psykologbyte och mediciner och ärr efter ärr efter ärr efter ärr. Snart orkar jag inte, snart ger jag upp. På riktigt. Det gör ont att gå upp på morgonen, det gör ont fysiskt. Jag är svag, både psykiskt och fysiskt. Jag ser egentligen ingen stor anledning till att leva längre. Kämparglöden håller på att släckas, som att depressionen bara sitter och blåser på elden och väntar tills den är helt borta, tills jag inte längre har några tändstickor kvar för att elda igen. Det blåser kalla vindar i min värld, mörka moln döljer solen. Åskväder är på gång, och jag vet inte om det går att stoppa den här gången. Jag vill skrika, gråta och slå, sparka och dunka huvudet i väggen för att få bort alla tankar. För den där jävla vinden kommer med mer tankar istället för att svepa alla som redan sitter fastklistrade i mig.
Snart bryter jag ihop, snart exploderar jag och går upp i rök, försvinner helt. Jag bara existerar nu, jag lever inte, jag är borta fast ändå kvar. Förstår någon vad jag menar?

Jag har inte skadat mig på "ett tag". En vecka eller två. Jag räknar inte längre. Men jag vill så gärna återgå till allt det destruktiva, till allt som får mig på andra tankar, som gör ont. Till adrenalinet, rushen, hjärtklappningen. Låter det ens rimligt? Jag borde inte tänka så, eller hur? Nå, jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte kontrollera mina känslor, mina tankar. Jag kan inte bara "sluta tänka". Hur fan tänkte läkaren som gav mig det tipset? "Sluta tänk." Säg hur, snälla, jag vill veta.
"Hur gör man det?" frågade Josef som var med på mötet. Läkaren gav oss inget svar, vi har aldrig fått veta. Idiot är vad du är, Costas. Du kan ta dina jävla tips och köra upp de där ryggen byter namn. "I hope karma hits you before I fucking will."

Jag är trött. Hela dagarna, hela nätterna. Jag äter cirka två till tre, högst fyra, gånger om dagen. Trycker i mig onyttiga grejer för att få upp sockret i blodet, för att känna nånting som smakar lagom bra. Uttmatningssyndrom, kanske bara järnbrist som är mindre drastiskt. Jag är rädd för att järnbristen kommer tillbaka, men jag orkar inte bry mig tillräckligt mycket för att stoppa den. Fastän dropp och näringsdryck inte låter särskilt lockande, så skiter jag i vad blodet säger.
Det känns som att det här, det som jag är nu, är inte jag. "Du verkar ju må bättre och vara friskare." De orden skrämmer mig. Jag är så van vid mörker, jag är rädd för ljuset. Så jävla rädd.
För ganska länge sen har jag skrivit ett litet brev, i anteckningar på mobilen, till mig själv. "Min framtida, deprimerade jag" började brevet. Det stod att jag ska ta emot all hjälp jag får, inte hamna på botten igen. Nej, jag orkar inte ta emot hjälpen, jag orkar inte, jag vill inte.

Nu byter jag ämne sådär helt plötsligt, det finns inte så mycket mer jag har att säga angående det som jag skrev ovan.
Jag känner mig ouppskattad. För jag försöker att vara snäll, jag försöker att göra bra saker. Men jag är trött på att aldrig få något tillbaka. Nej, jag menar inte att jag gör vissa saker bara för att få något tillbaka, jag ger inte för att sedan få. Men. Det skulle kännas bra att någon gång bli påmind om att jag inte gör allt i onödan. Eller gör jag det? Jag vet inte. Jag låter så jävla materialistisk just nu.

Jag är orolig. Ständigt orolig. För att nånting ska hända, för att någon ska dö. Katastroftankar anfaller mig.
Tänk om min vän dör, om hon bestämmer sig för att avsluta sitt liv. Vad gör jag då? Jag går sönder. Varje gång hon har ångest, varje gång hon mår dåligt kommer de där tankarna. Hemska tankarna, och oro som lämnar mig inte ifred.
"Men vad hjälper det att oroa sig?" har jag fått höra av en psykolog för ett tag sen. Jag blev så jävla arg. Vadå "vad hjälper det att oroa sig"? Har du aldrig haft vänner, människa? Vet du ens vad sann vänskap och kärlek betyder? Tänk efter för fan.

Jag har nog spytt upp det mesta jag ville säga. Fast antagligen inte, det finns säkert massor andra saker.
Men nu ska jag försöka att distrahera mig för att "sluta tänka" och sedan försöka sova.
Godnatt och hoppas att ni mår bättre än vad jag gör.



Would you believe all I've been through?
Had the hands of tempted fate
Oh, if you only knew
What it costs, how I wait
What I got, what I gave

2 kommentarer:

Johanna Englund sa...

fina du! <3

Karin sa...

Hej! Du skriver bra, känner igen mig i en hel del av det som du skriver. Intressant med en kille bland alla tjejer! Och med det menar jag inte att killar inte mår dåligt, har mått massa på bup framförallt, men det är inte så vanligt här i bloggvärlden. Well, ta hand om dig. Jag ska läsa vidare.