Jag ville skriva så mycket, men som jag sa. Allt försvinner. Det finns så mycket tankar, och allt är svårt att förklara. Jävla skit.
Igår var jag i Uppsala. Åkte själv. Gick till tandläkaren själv. Var på stan själv. Var i affärer. Köpte och betalade själv. Gick och åt frozen yogurt, beställde allt själv, satt och åt ensam. Pratade och log. Jag bad om hjälp i en affär. Förstår ni? Förut kunde jag knappt gå ut ur lägenheten själv. Aldrig i livet skulle jag åka buss utan sällskap. Jag hade fortfarande ångest, ganska mycket ångest, men det var ingen paralyserande ångest. Jag mådde inte illa av den, jag grät inte, jag var ganska nöjd. Jag tänkte väl inte på det igår, men nu gör jag det och det känns ganska bra. Det får mig att tänka på alla framsteg jag har gjort under mina "sjuka år". Holy shit är nog det enda jag kan säga.
Det jag vill egentligen säga är att det blir faktiskt bättre. Hur dumt och omöjligt det än låter. Det som hjälper mest är att försöka våga. Jag menar inte att man ska göra det som känns allra jobbigast. Börja med små saker. Baby steps. Ni är starkare än vad ni tror, och bara för att ni inte ser framstegen betyder det inte att de inte finns. Jag tror på er.
På tal om absolut ingenting:
Det mest spännande nu är att vi snart ska få kattungar! Hamlet är dräktig och igår kunde man se hur kattungarna rörde på sig i magen. Det var så underbart att se och känna. Nu väntar vi bara. Det är nog inte så långt kvar! Hoppas att kattungarna kommer att vara friska och så. När vi fick kattungar för några år sen var vi ju tvungna att avliva en eftersom han var väldigt sjuk, och veterinären sa att han skulle inte klara sig länge till, och ingen ville att han skulle lida. Det var ju det bästa vi kunde göra för honom.
På tal om kattungar, alltid har jag velat döpa en katt till Bonifacy. Så hette en katt i en serie jag tittade på när jag var liten. Vi får se.
 |
| Bonifacy är den svarta katten (den lilla vita heter Filemon). Åh vad jag älskade att titta på de två. |
4 kommentarer:
Du är så jävla bra, så underbart stark och jag är stolt. Jag älskar dig
så glad över att du kunnat göra allt de där utan att ha ångest som paralyserar dig.!!
<3 du e så stark och jag hoppas att molnen börjar lätta så att solen får titta fram
Åååhh så himla duktig du är! Jag blev så glad när jag läste din blogg idag så jag bara satt och log hur länge som helst! Tycker det är galet starkt av dig att göra alla dessa saker och att du känner att du klarar av det. Blir så stolt över dig, trots att jag inte ens känner dig! Du kommer att fixa det här! Lycka till med kattungarna också!
Massa kramar till dig! <3
Så stark du är, vad glad jag blir för dig! Du är bäst. Vad roligt att Hamlet är dräktig.
Skicka en kommentar