Det skrämmer mig. Allting. All oro och ångest. Alla tankar, tankarna om att göra nånting dumt, tankarna om döden. Jag borde inte tänka på såna saker, jag borde inte sitta här och skriva detta just nu.
Amanda var här. Hon sov över. Medans hon sov var jag uppe och åt, drack o'boy (som jag inte ens tyckte var gott, den godaste finns ju bara på Pressbyrån), läste, sen tittade på tv och försökte att inte tänka om allt det där. Det gick inte, och så fort Amanda åkte hem kom tankarna tillbaka. Jag har börjat planera igen och, som sagt, jag är rädd. Så himla jävla fucking rädd.
Känner mig cirka sämst. Jag är ingen bra vän, inget bra barn eller syskon. Jag är sämst på allt.
Det gör ont att tänka.
2 kommentarer:
Du är fin och värdefull, okej? Så är det bara.
Du är inte sämst på nåt vis! Det finns folk som älskar dig och som kämpar för dig.. Du är fin och förtjänar att må bra! Kram på dig!
Skicka en kommentar