The choice was mine I didn't think enough

Idag när jag åkte till psykologen, följde en flaska cola zero och 68 piller med i väskan. Satte mig i väntrummet, men låste in mig på toaletten efter någon minut. Tittade på min spegelbild, och ju mer jag tittade desto märkligare var det, för det kändes inte alls som att jag tittade på mig själv. Satte mig på toalocket och tog ut påsen med tabletterna. Jag räknade alla, men vet inte om det var rätt, det blev i alla fall 68. Mer eller mindre. De hamnade i påsen igen. Ångesten bara rev och skrek och sparkade och jag ville få bort den.
Gick ut och satte mig i väntrummet igen. Läste lite. Sen kom psykologen och jag följde med henne. Hon har nya fåtöljer. De är låga. Kände mig liten. Jag ryckte på axlarna, visste inte vad jag skulle göra eller säga.
"Tankar på självmord?"
Nickar, gråter, kan inte andas. Tittade på min väska och tog ut påsen, gav den till min psykolog. Efter det var allting suddigt, jag kunde inte prata. Fokuserade på mönstret på mattan i rummet. Det har Hilla lärt mig för några år sen, när hon var min psykolog.
Min läkare var också där och alla trodde att jag skulle behöva åka till akuten.
"Nej, nej, jag vill inte, vill hem."
Jag lovade att inte skada mig eller ta mitt liv och fick åka hem. Jag vet egentligen inte varför jag gjorde det jag gjorde och sa allt jag sa.
Jag förstår inte mig själv, förstår ingenting längre.
Jag vet inte.