Jag försöker tänka, försöker skriva. Men ingenting går. Nånting har hänt med mig igen, allting kommer tillbaka. Vissa stunder vet jag inte själv vad jag pratar om, jag babblar bara och orden blir suddiga och jag kan inte koncentrera mig. Tänker tankar jag själv inte förstår.
Trött, svag och ledsen. Jag åkte till Uppsala och träffade Amanda. Trodde att jag skulle bli piggare, men det blev jag inte. Jag ville och jag försökte. Men vissa stunder stod jag bara och stirrade någonstans. Kanske i någons själ eller tankar, kanske var det någon som ville ta över mig, ta över mina tankar och det var bara en försvarsmekanism. Jag vet inte.
När vi fortfarande var i Uppsala, fick jag nån slags överväldigande känsla av.. verklighet. Hur verkligt allting är. Men är det verkligen verkligt? Finns vi på riktigt? Vi alla lever ju egentligen i sina bubblor som vi själva byggde. Vi släpper in bara de vi litar mest på. Men, jag fick också mycket overklighetskänslor. De är svåra att beskriva för de som aldrig har upplevt det. För hur ska man förklara för någon att ibland får man en känsla av att man inte är verklig, att det som händer bara är en dröm eller en fantasi, hur förklarar man sånt. Jag kan inte, jag vet inte hur.
Är jag verklig eller overklig?
Ögonen svider. Jag har gråtit. Men inte på grund av "normala" anledningar. Nej, jag var inte mig själv när jag grät. Jag var någon annan, och det var den personen som grät. Nej, jag har ingen personlighetsstörning, för jag var mig själv fast ändå inte. Dagdrömmarna. Det är det jag menar. Skitsamma.
När jag tänker sådär på allting på en och samma gång vill jag gråta, men det går inte för att det blir för mycket och då vet jag inte vad jag ska göra. Så jag lägger mig på sängen och försöker att somna. Glömma bort. Vill inte veta, vill inte känna, bort bort bort.
Jag vet inte vad som händer med mig.
3 kommentarer:
Det där med overklighets känslor är så himla hemskt. Och vet du, det är okej att gråta, okej att försöka gråta ur alla känslor som fyller dig det är verkligen okej. Jag hoppas att det ljusnar snart, för du förtjänar så jävla mycket bättre än såhär
styrkekramar ♥
Du förtjänar så mycket mer än det här Jagoda, även om du inte tycker det.
Jag vet att det är skitjobbigt att leva men du måste verkligen det. Du måste leva och jag behöver dig. Vi ska ju leva tillsammans, eller hur? Du har sagt det själv. Vi ska flytta ihop och skaffa katter sköldpaddor och glada getter.
Du är allt jag har älskling, försvinn inte.
tänker exakt samma sak dej, tänk vi inte ens finns, men vi bara inbillar oss att vi måste göra saker i livet.
det är så sjukt jävla jobbigt,
finns om du vill prata!
Skicka en kommentar