tisdag 21 januari 2014

Dårar har all tid i världen

Ögonen är så torra och trötta, svider och det gör nästan ont när jag blinkar. Har gråtit idag, tårarna bara rann och jag kände mig.. förnedrad? Kanske. Jag vet inte vilket ord passar bäst egentligen, men förnedrad lutar sig åt det rätta.
Jag har mått så jävla dåligt de senaste dagarna. Ja, det kan vara bra vissa stunder, men ändå är det dåligt. Så jag och mamma har bestämt att hon ska ringa BUP idag, vilket hon har gjort. Hon ringde, ingen svarade. Väntade lite för kanske skulle någon ringa upp. Sen ringde hon igen, inget svar, lämnade ett meddelande. Ingen hörde av sig tillbaka. Sedan ringde hon mig och sa att det var ju planerat att jag skulle träffa någon annan i Uppsala, nån som är specialiserad när det gäller bipolär sjukdom (gruppterapi skulle det också vara) och att jag ska träffa de på fredag. Jag vill inte, jag är rädd, jag vägrar.
Efter det gick hon dit för att personligen träffa min psykolog. Hon förklarade att jag behöver prata med någon, och psykologen sa att absolut det går bra. Fick en tid. Nästa vecka, på tisdag. Hur i helvete ska jag stå ut i sju dagar till? Jag vet inte ens hur jag ska stå ut tills imorgon. Det var då jag började gråta och egentligen vet jag inte varför. Akuten vill jag inte ringa eller åka till, för att de är trötta på mig, de tycker inte ens om mig. Det känns som att psykiatrin har gett upp på mig, bara för att jag är så otacksam. Jag har tackat nej till behandlingshemmet, jag har tackat nej till DBT:n och nu kommer jag säkert tacka nej till det där nya. Vad händer sen? Jag har ingen aning.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill försvinna, men jag vet att jag inte får. Men ibland bryr jag mig helt enkelt inte. Ibland är jag självisk och tänker inte på någon annan förutom mig själv.
Jag är inte redo. Jag är inte redo att släppa taget om det sjuka, det trygga. Tryggheten är falsk, men helvete så trygg har jag inte känt mig på länge. Det känns inte alls rätt, men ändå vill jag stanna i det jag har byggt upp.

Eftersom jag är ganska fånig, så kommer jag säkert att förlora min kontaktperson. Båda, faktiskt. För att jag hör inte av mig till någon av de. Jag kollar inte ens på mina meddelanden på facebook, loggar knappt in. Jag är rädd och jag vet inte varför. Jag är så rädd för allting nuförtiden. Jag klarar inte av att separeras igen med någon jag tycker om. Så fort jag tänker på det vill jag gråta. Det enda jag känner är att det är mitt fel. Mitt fel, mitt fel, mitt fel.
Jag har inte träffat många inom vården, och liknande, som verkligen har brytt sig, men nästan alla som gjort det har redan slutat, eller blivit omplacerade. Varför i helvete ska det vara så?

Nu sitter jag med ångest som sällskap, har ont i magen och svettas som fan. Jag har ätit för mycket på en gång, nu ångrar jag det och tänker på såna där saker som inte är bra.
Jag blir triggad så lätt nu också. Hamnar på fel sidor och läser om sånt som triggar. Jag vet att jag verkligen inte borde, särskilt när jag mår så dåligt, men det går inte.

Jag vill inte, jag orkar inte.


Här är nånting mindre deprimerande.
Hamlet som var nyfiken på kaffet.

4 kommentarer:

sofia sa...

fan vad söt katt!

Linnea-viktoria sa...

Styrkekram fina fina du, himla mysig bild

T. sa...

Åh jag tänker så himla mycket när jag läser detta och jag vet inte riktigt hur jag ska få ned det i ord. Men, DET FINNS FOLK INOM PSYKIATRIN SOM ÄR FANTASTISKA OCH SOM BRYR SIG PÅ RIKTIGT. Jag tror inte att man någonsin blir redo för att lämna det sjuka, men måste göra det ändå. För mig hjälpte det att bli arg på det, bli trött på det. Jag var tvungen att öppna ögonen för hur mycket det har förstört i mitt liv, alla relationer det har pajat, allt jag gått miste om, hur mycket ont jag gjort mot mig själv. Jag blev så sur över alla de här sakerna och det ger mig lite mer motivation att fortsätta när allt känns motigt. För det rä inte DITT FEL, du har inte valt detta, det är massa saker som hänt och känslor inom dig som puttat dig till din yttersta gräns och i sånna pressade lägen är det jävligt svårt att fatta vettiga beslut. Även om många av oss som mår dåligt är väldigt bra på att få oss att må ännu sämre så är det inte vårat fel. Vi har inte valt detta. MEN vi kan välja att ta oss ur det. Den makten har vi, det har vi verkligen. Även om det känns som att du är helt moktlös inför alla tusen hjärnspöken så har DU makten att ta tillbaka ditt liv.
Ge inte upp. Våga öppna upp för det här nya. Ge det en chans. Jag vet att du är modig, det bevisar du varje dag genom att andas dig igenom den och fortsätta leva. Jag vet att du är modig. Våga ta den här hjälpen, snälla. Du är värd det.

Rymdtjej sa...

Usch, det är så jobbigt när de inte ringer upp eller svarar, ibland får man verkligen jaga efter dem...

Känner igen tryggheten. Snälla, stå ut. Fina du (och Hamlet)!