*varning för triggande inlägg*

En gif som jag har gjort för över ett år sedan. Jag tror att jag var då inlagd då, jag vet inte.

Det är sjukt och sorgligt att erkänna att jag saknar detta. Jag saknar att skada mig själv. Att skära. Egentligen vet jag inte varför jag saknar det. Stora skärsår som kan bli infekterade närsomhelst, massa blod och vätska så fort jag byter bandage, den där förjävliga smärtan dagen efter att jag stod i badrummet i två timmar för att jag blev aldrig "nöjd"? Inte fan är jag "nöjd" nu heller, fulaste ärren jag har.
Vissa stunder vill jag verkligen skita i allting, vissa stunder struntar jag i hur länge jag lyckades att inte göra det. Vissa stunder vill jag ta fram mina rakblad och återgå till det där som kändes så bra. Jag vet inte vad "det där som kändes så bra" är, det gör jag verkligen inte.
För ett år sedan (femte december) blev jag utskriven från psyk, då jag varit där nästan hela hösten och lite av vintern också. Jag mådde inte bättre. Om jag mådde bättre skulle jag inte ta mina rakblad med mig var jag än går. Jag skulle inte skära mig på en offentlig toalett, tillsammans med någon annan.
Att skada mig med någon annan är nog det dummaste jag har gjort. Skäms för det varje dag. Men det var då, och då var det bara min självskademonster som jag lyssnade på.
Att skada sig själv varje dag är inte ett sätt att leva på, jag vet det. Inget blir bättre av att skada sig själv, det vet jag också. Men det är nånting som sitter i det, nånting som jag saknar, som jag vill ha tillbaka.
Kontrollen över det, kanske. Jag vet inte.
Det finns ingen poäng i detta inlägg. Jag behövde skriva av mig bara.