liten, svag och skör.

Jag har ont i magen, jag har ångest, jag är trött, jag mår illa och världen suger.
Men imorgon ska jag träffa Amanda och vi ska se Thor. Egentligen kan jag inte förstå att det är november redan. När hände det?
Och om tio dagar kommer det vara exakt sjutton år sedan jag trängde mig ut i världen. Två månader för tidigt, nästan döende med massa olika sjukdomar och infektioner. Liten, svag och skör. Och det har jag förblivit tills idag. Tror inte någon inbillade sig att jag skulle bli sån som jag är nu. Varje år när jag ska fylla år, börjar jag tänka på mitt liv. På det att jag har nästan inget liv. Igår sa jag att jag har nyss hunnit vänja mig vid att vara femton. Jag har tappat bort två år av mitt liv nånstans, och jag vet inte var. Det känns nästan som om de inte fanns. Jag har inte levt de två åren. Ångestfyllda år. Jag vet inte vad jag ville få ut genom detta inlägg. Så jävla meningslöst ju.