☹ ☹ ☹

Jag dagdrömmer en hel del. Verkligen dagdrömmer massor, att det nästan är farligt.
När jag gick i skolan, både i Polen och Sverige, brukade jag drömma bort mig väldigt ofta. Verkligheten fanns liksom inte, allt var borta och jag har skapat så mycket saker och ting, och så många människor att det är löjligt. Jag rymmer till en värld som jag själv har skapat, jag är beroende.
Jag kan dagdrömma i timmar, jag dagdrömmer nästan hela tiden.
När vi hade bild i skolan tappade jag bort mig i mitt dagdrömmande, jag tappade kontakten med verkligheten helt och hållet. Jag visste vad jag gjorde, när jag till exempel ritade/målade, jag såg det jag gjorde, jag kunde göra det i timmar, men när någon sa nånting till mig var de tvunga att röra vid mig/skaka om mig  eller skrika mitt namn för att jag skulle märka nånting. När jag gick hem pratade jag nästan med mig själv (egentligen gjorde jag inte det, jag pratade inte högt och jag pratade inte riktigt med mig själv, utan någon annan), vilket jag fortfarande gör. Är jag ensam hemma blir jag verkligen glad, för då kan jag dagdrömma utan att vara orolig att någon märker det. Ibland händer det att jag dagdrömmer även när någon är i samma rum. Bara de vänder om sig så har jag en chans. Det finns så mycket jag har skapat, så många personer, så många olika situationer, och jag har koll på allting. Om någon skulle någonsin fråga mig nånting angående det skulle jag kunna prata och prata, berätta och berätta. Jag kan alla namn, ålder, familjemedlemmar, deras 'biografier', allt som har hänt dem, vem som fortfarande lever, och vem som har dött (jag är hemsk, det är många som dör och många som mår dåligt där), deras utseende (bland annat längd, ögonfärg, hårfärg, vikt och även små detaljer).
En gång hade jag berättat om det för en psykolog (hon var en av de bästa jag träffat, och jag blev verkligen ledsen när hon berättade att hon skulle bli omplacerad), frågade hon mig nånting som verkligen fick mig att tänka efter.
"Tror du att du hittar på sånt för att du vill leva det livet de lever?"
Är det så? Jag tror det. Det finns förstås inte endast död och dåligt mående, för det finns också massor av kärlek och underbar vänskap, och andra bra saker.
Ibland hatar jag att jag dagdrömmer så mycket. Ibland älskar jag det. Det är en sysselsättning av ett slag. När jag får ångest kan jag dagdrömma och det lugnar ner mig.
När jag går till bussen och när jag åker buss kan jag inbilla mig att någon går/sitter bredvid mig. Jag pratar med dem i mina tankar, jag hittar på massa olika saker. Gör olika miner, ler, fnissar, ser ledsen ut. Ibland kan det hända en sak i min värld, att när jag brukar "låtsas att vara någon annan", kan jag verkligen börja gråta.
Jag tror att många av oss, när vi var små, ställde oss framför spegeln och låtsades prata, eller sjunga. Det gjorde jag också. Men de flesta växer upp och slutar med det när de når
en viss ålder. Jag har ännu inte slutat med det.
När jag ska vara borta länge, och vara med någon kan jag få panik över att jag inte får dagdrömma. Därför sover jag inte över hos andra. Det har gått månader, om inte år, sedan jag sov över hos någon (räknar inte psyk just nu, där kunde jag ändå dagdrömma ganska ofta).
Min förra psykolog sa att hon vill "hjälpa" mig att sluta dagdrömma så mycket, men att hon ändå inte vill "ta det ifrån mig". Men det spelar ingen roll hur mycker jag försöker att sluta. Det går inte. Jag kan inte.
Många av mina berättelser är baserade på sånt som jag har skapat i min värld. Nästan alla, faktiskt.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att sluta dagdrömma. Det är min "coping mechanism" som jag använder när det är jobbigt. Det är nästan alltid jobbigt. Därför dagdrömmer jag så jäkla ofta.
Det kan låta "roligt" för andra, men för mig är det ganska jobbigt. Eftersom jag har skapat den där världen, och alla i den, att jag nu vill att det ska bli verklighet. Så många gånger hoppas jag på att få träffa någon av mina "påhittade vänner", även fast jag vet att det är helt omöjligt. Men jag kan bara inte sluta hoppas, jag försöker, men det går inte. Egentligen vet jag inte varför jag fortfarande hoppas, det är ju hopplöst. Jag känner mig hopplös.