Sitter och lyssnar på musik, jag hann inte ens märka att klockan har blivit tolv. Det var ju typ tio nyss? Men i alla fall.
Jag mår så konstigt, och jag kan inte förklara det. Fysiskt mår jag i alla fall bättre än vad jag gjorde de sista dagarna. Jag har fortfarande lite ont i magen då och då, och känner mig svag, men det är jag van vid.
På grund av mitt mående så har jag inte träffat Amanda, även fast jag ville, och eftersom mammas kille är hos oss, så finns det ingen plats. Jag trodde också att Andreas skulle komma, men det gjorde han tydligen inte.
Idag har jag också fått reda på att min bror och hans familj ska komma hit den tjugotredje december för att fira jul med oss. De ska stanna här i några dagar, och jag är lite orolig. Min bror med sin fru och deras son, som är... sju år gammal, om jag har räknat ut rätt. Tre år, till och med lite mer än tre år, har det gått sedan vi sågs sist. Tiden går ju så jäkla snabbt att det är nästan läskigt.
För tre år sen var inte mina armar fulla med ärr och jag var inte lika ångestfylld som jag är nu. När min faster var här med sin dotter var jag jävligt orolig, men ändå gick det bra. Det där med ärren var också ett "problem", då min kusin är fortfarande ganska liten (tre eller fem år gammal, jag kommer inte riktigt ihåg). Då hade jag bara långärmat på mig. Jag är vän med min faster på facebook, och det finns många bilder på våra katter på min profil. Min kusin älskar katter så min faster har visat henne bilder, och när hon frågade vad jag hade på armarna fick hon höra att jag varit med om nån olycka.
Jag är ju också vän med min bror och hans fru på facebook, men varje gång någon från min familj som jag inte träffat på länge ska se mig "på riktigt" så skäms jag, av nån anledning. Även fast jag innerst inne vet att det finns inget att skämmas över. Jag tror att det var jobbigast när min pappa var här på besök i somras. Han frågade, tittade, suckade. Han menade inget illa, och han skämtade till och med om det. Så fort han skämtade om det tittade alla på mig. Det sved lite, men ändå kunde jag skratta åt det. Det var ju bara skämt, och jag vet det. Inget farligt med det ju.
Igår och idag har jag spelat spel som lugnar ner mig, även fast de är "barnsliga". Jag tycker att såna är just perfekta när ångesten anfaller. Man blir faktiskt lite beroende av de spelen. Eller ja, jag har blivit det.
Jag kommer antagligen att fortsätta spela snart.
Vissa stunder tänker jag alldeles för mycket på sånt som jag egentligen inte borde tänka på. Det kan vara farligt att tänka så, men det går inte att sluta. Jag kan bara inte. Önskar att jag kunde. Men det kan jag inte. Känner att ett återfall är på väg. Jag står snart inte ut med all ångest och oro, och tankar och allt annat.
Hursomhelst.
Många kanske tycker att det är för tidigt, men jag har verkligen lust att handla julklappar. Att göra någon annan glad gör mig glad. Det är jobbigt med alla människor i affärer, på bussen, men det är värt det, tycker jag. Kan faktiskt inte vänta tills jag kan få pengar och åka på en jävla "shopping-spree". Christmas-shopping-spree, förstås. Men. Helst vill jag få skjuts till stan. För några år sen åkte jag buss mitt i december, och det var ett jävla helvete. Det fanns knappt några platser kvar, alla stod så himla nära varandra att det började bli läskigt. Det var verkligen en ångest-resa.
Alltså, jag kan inte förstå att december är alldeles strax här. Var tog alla andra månader vägen? Tiden går för fort, kan inte den bara sakta ner lite? Snart är det 2014, och snart fyller jag arton, och snart kommer jag fan att ge upp.
Psykiatrin har redan gett upp på mig. Faktiskt. Jag tackade nej till DBT, eftersom jag ville fokusera på skolan först. Vilket går hyfsat bra, ärligt talat. Min psykolog har ringt bara en gång, och ja, hon ville att jag skulle ringa upp henne, vilket jag inte har gjort. Det är mitt eget fel att de har gett upp. Men jag tycker att om de skulle verkligen bry sig så skulle de försöka att få tag på mig på ett eller annat sätt. Eller nånting sånt, jag vet egentligen inte hur jag tänker.
Å ena sidan vill jag att någon ska ringa, veta att någon faktiskt bryr sig. Men å andra sidan så är jag nästan helt säker på att alla har gett upp. Åh, jag vet inte.
Helt off-topic nu.
Funderar på min nästa piercing. Det kommer förstås ta ett litet tag innan jag kan skaffa en ny, men jag tänker redan på det. Förslag?
Nu har jag skrivit här i nästan en timme. Jag sa ju att tiden går alldeles för fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar