söndag 10 november 2013

Del ett

För mig var det bara en lek. Alltid en lek. Blåljus och syrener, samma sak om och om igen. Min favorit lek. Jag lekte med Döden, det har jag gjort väldigt länge nu. Vad jag ville var att se vem som hinner först. Varje gång lovade jag att om Hon inte kommer först så kommer jag att välja livet. Men jag kunde inte sluta leka. Jag har blivit beroende.

Svarta jackor och vita rockar. De rullade in mig på båren till akuten. "Drick det här!" har jag hört alldeles för många gånger. Jag ville inte.
"Nej nej nej", jag skrek och kämpade emot. Aldrig mer skulle jag dricka det igen. Men de tvingade det i mig, varje gång gjorde de det. Bland alla vita kläder kom det en blå tröja. Jag har aldrig sett den där.
Jag skrek, jag grät, jag ville inte längre.
"Jag vet", hörde jag Blå viska. Jag vägrade svara på frågor, jag ville inte att de skulle veta. Vitrockar tittade på varandra och nickade. Jag såg slangen igen. Inte igen. Nej. Snälla. Ville bort, men kroppen var för tung. De höll i mig, hårt. Försökte slå och sparka, men jag hade tappat kontrollen över min kropp. Slangen åkte ner och tårarna kom fram.
Blå höll min hand, och hjälpte mig att vända huvudet. Jag grät och trodde att jag skulle kvävas av mina egna spyor.
Blå tittade mig djupt i ögonen, de var fyllda med medkänsla. Blå torkade mig om munnen och kinderna.
"Jag vet", sa Blå om och om igen. Du vet ingenting, din jävel, tänkte jag. Tårarna ville inte sluta rinna. Snälla, låt mig slippa allting nu.

Jag låg på sängen, apatiskt, med en död blick. De kollade till mig var femte minut. Plötsligt såg jag Blå igen. Hörde viskningar.
"Du har slutat nu."
"Ja, och jag vill stanna här. Jag vill se till att han är okej.", jag hörde nånting mer. Men jag kunde inte längre lista ut vad som sas.
Blå kom in i rummet. Nål och tråd, here we go again. Blå log. Du menar inte det, tänkte jag.
"Jag måste göra det här, innan det är för sent. Men det vet du nog."
Jag svarade inte. Nickade och vände bort blicken. Andra patienter tittade på mig. De tyckte kanske synd om mig. En sån vilsen själ ska inte behöva vara här längre, tänkte de säkert.
Sönderriven och i princip sönderknarkad låg jag där. Igen.

Innan Blå gick ut presenterade han sig som Liam. Sjuksköterska. Liam gav mig knapparna.
"Tryck på den röda knappen om du behöver nånting, så kommer jag så fort jag kan."
Ett litet leende såg jag innan han försvann ut ur rummet. Det enda jag trodde att jag behövde, var att dö.
Vill inte leva längre, tänkte jag och ville säga det högt ut men jag vågade inte. Och jag   kunde inte. Har jag tappat rösten? Vad hände med mig?

Jag kunde inte sova. Och när jag trodde att jag höll på att somna så var det nån som lyste med en ficklampa i ögonen på mig. Jag gav upp, tänkte inte sova. Så jag tänkte istället. Det är farligt. Att tänka. Att bara ligga och tänka. Armen gjorde ont, sonden sved i näsan, och smaken av spyor satt fortfarande i. Sängen var så jävla kall och obekväm.
Minnen kom tillbaka. De satt alltid bakom ryggen på mig, redo att anfalla, plåga. Varför kunde de inte försvinna? De där jävla minnen.
Timmar. Många timmar har jag ägnat åt att minnas. Vissa dagar tänkte jag bara "varför", men vissa tänkte jag "jag förtjänar säkert det här". Det var säkert karma. Ja, karma är en jävel. Kanske också alla de där jäkla kedjebreven som jag inte har skickat vidare. I början brukade jag gråta och säga att livet är orättvist. Det var då. Det var då jag inte visste hur orättvist livet egentligen kan vara. Ibland tänkte jag på alla som trodde på Gud, på alla som fortfarande hade hopp. Hopp om att världen kommer bli en bättre plats, att Gud någon gång kommer vända allting och få stopp på det onda. Jag beundrar dem. Beundrar alla som fortfarande hoppas. Jag har försökt. Jag försökte att hitta något som jag kan tro på. Någon religion. Kraft eller styrka, vad fan som helst. Men jag kunde inte. Det gick bara inte.
Så jävla meningslöst, tänkte jag. 
Till slut visste jag inte längre vad jag tänkte på. Orden var upp och ner, spegelvända och ingenting lät rimligt. Mitt huvud har alltid varit ett konstigt ställe, mina tankar har alltid varit konstiga. Jag var konstig. Vad var det jag tänkte på nu igen?

4 kommentarer:

agnes sa...

Gjorde ont att läsa, för din skull och vad du fått gå igenom. Men också för att igenkänningsfaktorn var hög. Jag hoppas innerligt att du ser lite ljusare på livet nu.

En flicka som är stark sa...

Fina du.

Johanna sa...

Du skriver otroligt fint, men allt är så himla sorgligt. det gör ont att läsa. Du förtjänar så jävla mycket bättre. skulle bara vilja krama dig just nu, hoppas iaf att du har en relativt bra dag idag! För det är din dag, och du förtjänar bäst <3

Astrocyt sa...

vilken sorgsen historia. vad kan jag säga, förutom: du är inte ensam; jag har också lekt med livet. det är väldigt lätt att förstöra sig själv, tyvärr. men jag tror att det kan bli bra, att det kan finnas lyckliga slut.