måndag 7 oktober 2013

we can't cry the pain away

Det var så trevligt att läsa era kommentarer. Har fått lite mer "styrka" och inspiration till att skriva igen. Tack så mycket. ♥
Jag lever. Jag vet inte hur, men jag klarar mig. Nästan.
Snart är det en månad sen jag skar mig sist. Jag kan inte säga att jag är självskadefri, för det är jag inte. Och eftersom jag och mamma har en deal nu, så ska jag försöka stå ut ännu längre. Vi har bestämt att den artonde kommer jag få pengar, och får skaffa ny piercing. Bara tio dagar till.

Jag är sur. När jag gör helt vardagliga saker, tittar på tv eller gör nåt annat, så tänker jag på sånt som jag kanske kan skriva om. "Åh, det här kan vara roligt. Just ja, det skulle jag skriva." Men när jag väl sätter mig framför datorn så är det helt blankt. Inga ord som kommer upp, fingrarna vägrar samarbeta och femtusenniohundrafemton tankar bara svischar förbi. Och jag kan inte fånga en enda tanke, jag får inte ta en ordentlig titt på den. Och det är irriterande.

1 kommentar:

Johanna sa...

Sjukt duktig är du som klarat dig en månad utan att skära dig! Du är så himla stark, och att du och din mamma har en deal så att du har ännu en sak att kämpa för är hur bra och smart som helst. Tio dagar till klarar du, och elva, och tolv, och så vidare.

Massa styrkekramar och hoppas du snart finner de rätta orden som du känner för att dela med dig utav här. <3