blink 182 - adam's song

Vakna. Det är dags nu.
Soffan var så obekväm att sova på, den var smutsig och luktade vodka. Taket var täckt med fläckar i olika färger, jag kommer inte ens ihåg hur de hamnade där.
Jag hörde musiken. Behövde inte tänka efter för att veta vad det var för låt. Du pratade om den förut, sist pratade du mycket om den. Jag läste genom texten flera gånger, ord efter ord. Det tog inte länge innan jag förstod. Det fanns inget jag kunde göra. Du var bestämd.
Jag visste det. Du levde i ständig smärta. Och jag ville inte att du skulle lida. Men jag ville inte heller att det skulle sluta så.
Jag ville hjälpa dig, jag var säker på att mina kyssar hade nån slags magisk styrka. En hemlig kraft som kunde bota allting, som kunde jaga bort ångesten. Jag var så naiv.

Du satt ofta i köket med en varm kaffekopp i handen och tittade ut genom fönstret. Berättade vad som stod i tidningen, och undrade var mänskligheten egentligen är på väg. Din blick brukade vara så fylld med glädje och livsgnista. Nu är den mörk och längtar efter död.
Förut var du väldig nogrann. Ordentlig. Nästan en pedant. En liten fläck på din tröja var nåt förbjudet. Ingen mugg fick stå kvar i diskhon, alla var tvungna att tvätta det de använde. Men nu har du slutat bry dig. Nerspydda kläder låg på golvet, de byggde en stinkande hög.
Flaskor, glas, sprutor, tomma förpackningar efter alla mediciner vi haft hemma låg överallt.
En blodfläck här och var. Du städade inte upp efter dig numera. Du orkade inte ens byta kläder efter en vecka.

Jag lämnade dig ifred efter det största bråket vi någonsin har haft. Lät dig samla tankarna, hoppades på att du har ångrat dig. Väntade på att du skulle lägga dig bredvid mig. Men du kom aldrig.
Hjärtat slog snabbare med varje trappsteg jag tog. Fötterna ville inte gå vidare. Det tog ett tag innan jag var i närheten av sovrummet. Musiken var hela tiden på, men på nåt sätt kunde jag inte höra den längre. Jag kunde redan se din skugga när jag stod vid dörren. Tankarna flög och jag visste inte om jag skulle öppna den. Höll min mobil hårt i handen.
Fem minuter kändes som fem timmar när jag stod där och tvekade. Öppna. Låt bli. Öppna. Nej.
Vågade inte titta på en gång, jag blundade först. Jag tryckte ner kalla handtaget. Hörde hur mitt hjärta slog. Fick en klump i halsen. Den där jävla låten ekade i hela rummet.
Jag ville inte se, men ögonlocken åkte upp av sig själva.
Och du var där.
Du var så fin. Huden var blek, ditt hår gömde ditt ansikte. Du hade en vit skjorta på dig. Och den där svarta slipsen som du köpte för två veckor sen. Du var vid fönstret, med en snara runt halsen. Jag tittade på dig. Ville ringa ambulansen, men det var ändå för sent. Inget kunde rädda dig längre.
Jag gick fram till datorn och stängde av musiken. Det fanns inga tårar kvar i mig. Jag orkade förresten inte gråta.
Istället satte jag mig på golvet bredvid fönstret. Höll din hand. För det var så vi skulle dö, eller hur? Tillsammans.