onsdag 9 oktober 2013

singing songs that make you slit your wrists

Igår orkade jag inte göra någonting, låg i sängen tills mamma kom hem och då var jag tvungen att åka till Uppsala, och träffa Sara. Hur det gick vet jag ärligt talat inte. Jag tänkte inte så mycket på det. Men det gick åt helvete egentligen. Som vanligt satt jag bara där, nickade, log, sa att jag vet inte, fyllde i formulär. Hon frågade vad jag gör på dagarna. Vad gör jag? Inte ett skit. Jag träffar inte ens min enda vän även när jag har chansen. För att det är något som låter mig inte ha trevligt. Du får inte le, du får inte skratta. Du får inte ha roligt, du ska ligga i din säng och gråta. Du är inte värd någonting. Dö.På vägen till Uppsala tänkte jag på sånt som jag egentligen inte borde tänka på. Det kom så många minnen när jag närmade mig dörren till bup. Alla dagar och nätter som jag spenderat där, alla tårar, skrik, bråk. Rakblad och näringsdrycker, mediciner och permissioner, utskrivning. Så många gånger jag varit där, in och ut, många nya ansikten, skakade hand med så många personer. Nu är det nästan ingen som behöver säga sitt namn, alla kommer ihåg mig och jag kommer ihåg alla. Och jag vet att den gången i augusti var inte sista gången. Eller?

1 kommentar:

Johanna sa...

Du är visst värd någonting. Du är så himla viktig! Du är det finis, världen skulle inte vara sig lik utan dig. Världen behöver dig <3
Du kommer ta dig igenom det här, du är så himla himla stark.
kram finis <3