en månad utan rakblad

Idag är det en månad sedan jag drog rakbladen över mina armar sist. Jag kan inte säga att det är sista gången, för jag vet att jag kommer få ett antal återfall, jag är van vid det. Och jag tänker sällan positivt. Livet har lärt mig det. Det har också lärt mig att vara bitter, vilket började visa sig igen de sista dagarna. Lättirriterad är jag också. Väldigt lättirriterad.

Det är otroligt hur vissa låtar kan trigga igång tankar. Jag vet att jag borde inte tänka på det. Men jag kan inte låta bli. Det kanske är bara en fantasi. Nånting som jag aldrig kommer att göra, jag kommer aldrig ta det där steget. Jag har ju tänkt så innan, och ändå gjorde ingenting. Det kanske kommer att gå över av sig själv. Precis som alla andra gångerna.
Men i alla fall.

Mamma vill flytta. Hennes kille har redan sålt sin lägenhet. Först tänkte jag att det kanske blir bättre. Men desto mer jag tänker på det, desto mer ångest får jag.
Vad ska hända då? Det blir ju massa förändringar, jag kommer behöva anpassa mig, hur ska jag göra med skolan, jag kan ju inte börja med DBT, var ska jag ta vägen när ångesten är för stor? Jag tänker alldeles för mycket. Jag vill inte. Men jag vet ju inte ens vad jag vill. Jag vill bort.
(den där lilla planen kanske är inte så dum trots allt.)