ångest i halsen

Det är det jag känner nästan hela tiden. Ångest. Ångest ångest ångest.

I torsdags var nästan allt jobbigt.
Mamma väckte mig, jag duschade snabbt, sen satte vi oss i bilen och resan var inte lika lång som jag hade hoppats på. Vi kom till sjukhuset och när jag skulle byta kläder fick jag panik. Sa att jag vill hem, att jag vill inte göra det, är rädd, skiter i allting nu och vill bara hem. När jag väl redan bytte kläder, fick jag mediciner (lugnande och mot illamående) som gjorde att jag i princip däckade efter en stund. Vaknade när sköterskorna frågade om jag orkar hoppa över till sängen bredvid. Jag frös, skakade. Trodde att alla nålar skulle väcka mig, att jag skulle ha problem med att somna. Mina kärl krympte, och när jag vaknade hade jag ont i armarna och massa märken från alla nålar, med en kanyl i min högerhand och en annan i min vänsterfot. Jag var så svag när jag vaknade. Hade ont i halsen, orkade inte prata. Pekade på mina framtänder, undrade varför det känns så konstigt. Det visade sig att tandläkaren var tvungen att ta bort två (tror jag) tänder. Hon har fixat en plastkirurg som ska göra en protes-liknande-nånting, som jag kanske ska få om en vecka. Nervös? Som fan. Igen.
När sköterskorna tyckte att jag mådde bättre, körde de mig till ett rum. Jag visste inte var jag befann mig, det var inte samma rum som jag var i innan jag somnade. Jag var lättirriterad efteråt. Sköterskorna ville att jag stannade kvar tills det fanns inget i dropp-påsen, och sen ville de också att jag skulle gå på toa. Jag var svag och yr och mådde illa när jag försökte ställa mig upp. Efter några försök lyckades jag. Efter att jag varit på toa så satt jag på en stol och väntade bara tills jag skulle få åka hem. Och det fick jag. Vi gick sakta. Ingen hiss, bara trappor. Och min kära syster höll min arm, då jag var rädd och skakade. I bilen började jag må lite bättre, men när jag kom hem så var illamåendet och yrseln tillbaka. Det höll sig lite till nästa dag. Men på lördag var det helt okej. Allt var bättre än okej, för att Amanda var hos mig. Hon sov över, och det var så fint. Vi låg på soffan, tittade på tv, försökte gå på promenad, och till slut tittade på skräckfilm (och jag somnade, igen). Det blev så tråkigt och tomt på söndag när hon åkte hem. Det känns fortfarande tomt.

Jag har tappat orken till att kämpa (ryser när jag hör ordet kämpa men jag kunde inte hitta nåt annat). Vill inte längre ta mina mediciner, vill inte ha DBT, vill inte må bättre, vill dö.
Egentligen var allting okej. Men jag tror inte att jag vågade erkänna det för mig själv. För att det är konstigt att må bättre, må bra. Det känns nytt, det är läskigt. Vågar inte bli bättre. Vill stanna i den där falska tryggheten, för att jag är van vid den. Vill inte.

Imorgon tänker jag inte göra nåt särskilt. Idag har jag i princip bara legat på soffan. Tänker ligga i sängen hela dagen imorgon. Ha ont, klaga på att jag har ont, ha ångest och läsa.
Spela Sims kanske. Nu håller jag på att ladda ner massa "prylar".
Hejdå världen, hejsan sims.