fredag 16 augusti 2013

Human kind cannot bear very much reality

Just nu är jag hemma. Sitter på min säng, tycker det är skönt. Men ångesten lämnar mig aldrig. Den skriker och river och sparkar och slår. Det är jobbigt, men det finns inte mycket jag kan göra åt det. I alla fall inget jag vet om. Ska stanna hemma tills på söndag kväll. Imorgon är det dags att åka till flygplatsen i Västerås och vänta på flyget från England. Det känns så overkligt att jag ska träffa pappa. Det har gått tre åt. Vi har hållit kontakten och så, men har aldrig riktigt setts på tre jäkla år.

När jag är på avdelningen vill jag bara åka hem. Är jag hemma så vill jag tillbaka till avdelningen och den där falska tryggheten. Jag har gråtit, jag har sagt "jag vill hem" många gånger. Idag fick jag åka hem. Det känns som att personalen tror att jag mår lite bättre. Gör jag det? Nä. Jag sa ju det bara för att jag ville få åka hem. Jag ljuger. Jag luras. Jag är ganska bra på det där. Att ljuga och luras. Borde egentligen sluta, jag vet. Åh.

Det händer inte mycket på avdelningen. Folk bara gråter, skriker och gömmer sig på sina rum. Jag ligger på sängen, försöker skriva eller läsa. Det händer att jag går ut, sitter i dagrummet och skriver eller läser där. Jag har egentligen inte skrivit särskilt mycket. Jag har skrivit på insidan av skåpet, det har jag gjort. Jag skrev en sak i december. Den står fortfarande där. Och därför tänker jag fortsätta att skriva i skåpet; berätta, skrämma, varna. Jag vet inte. Nånting.

"
Jag har huvudvärk. Gråtit för mycket. Fast det var ändå skönt. Att få gråta, att slänga känslorna ur sig. Men då var jag inte här. Då satt jag i väntrummet hos tandläkaren. Och grät. Floder."

"
Borde jag verkligen sitta här, på de svarta möblerna, med andra tysta patienterna och en som skriker i bakgrunden? Personalen i vita rockar låtsas bry sig, säger att 'de har bra koll'. Visst. Är det därför flera patienter har skadat sig själva?
Bara lite längre rockar och luvor så kommer de kanske kunna gå med i Ku Klux Klanen.
"

"Jag vill hem. Vill till min säng, gosa med mina katter, läsa bloggar och dagdrömma."

"
Jag vet inte vad jag ska göra med min ångest, hur jag ska bli av med den. Smeta den på väggarna i rummet hjälper ju inte, den är fortfarande där.
Det luktar spya i rummet, Herr Ångest vill inte bli ignorerad längre.
"

Några anteckningar som jag skrev ner under de två dagarna som jag varit på avdelningen.
Det finns en sköterska där. Jag försökte att tycka om henne. Men hennes röst och hennes sarkastiska kommentarer irriterar skiten ur mig. Hatar när hon ens öppnar käften. Fitta.
Och så har vi en till sköterska. Min favorit. Nu är hon en av mina kontaktpersoner på avdelningen. Är glad för det. Hon pratade med mig en stund igår, innan jag somnade. Jag höll ändå på att somna, men jag kommer ihåg vad hon sa. Det jag tycker om när jag pratar med henne, är att vi kan prata om allt det seriösa, till roliga saker som får mig att le.
"Mår inte själv så bra, så jag jobbar bara halvtid. Men varje gång jag är här så kan vi prata.
Vad du har skurit dig... Har du hål i näsan? Tyckte det var nånting annorlunda!"
Nu väntar jag på min favorit skörare. Hoppas han dyker upp snart. Åh vad besviken han kommer att bli. Jag skulle ju aldrig komma tillbaka dit, eller hur?

Måste sova nu. Godnatt, alla ni som läser. Tack för alla fina ord.

Inga kommentarer: