Det där äckliga stället.

Ja, jag erkänner. Jag har blivit inlagd frivilligt. Aldrig riktigt mot min vilja, det var inte så att jag har varit LPT:ad, eller något sådant. Och jag antar att det är bra. Men ändå kan jag hata det där stället. Jag har en love-hate relationship med det. Ibland hatar jag det. Ibland kan jag tycka om det. Egentligen har de inte hjälpt mig mycket. För egentligen så har jag bara varit där. Jag har inte fått nåt hjälp. Jag mådde aldrig bättre när jag blev utskriven. Jag föll tillbaka hela tiden, mitt mående blev sämre och sämre, och självskadetankarna har bara ökats med tiden. Varje gång jag kommer tillbaka så har jag ännu mera ärr, jag väger mindre och mår sämre. Och det (nästan) värsta är, att ingen verkar märka det. Ingen ser mig, ingen hör mig. Vad ska jag göra för att någon ska se, höra? Förstå? Jag är rädd att ingen kommer märka och jag kommer må dåligt för resten av mitt liv, tills jag tar livet av mig. Det kommer säkert bli min död. Är nästan helt säker på det.

"Du mår relativt bra, men sen kommer du tillbaka trasig igen.", sa en sköterska en gång. Och tyvärr, hon har rätt. Jag är trasig. Kan inte fixas. Förlåt för att jag är så svår att hantera.