För att det känns nästan så. Som att nästan alla behandlar mig som "plan B". Det som man väljer när nånting man egentligen ville, inte går som planerat. Jag vill inte längre vara det. Jag vet att jag borde säga till, säga det högt ut istället för att skriva det på en blogg. Men det är så svårt. Därför sitter jag och skriver, men säger inget. Det är kanske bättre så. Inga bråk, inget tjafs. Lögner.
Men i alla fall. Det ska jag försöka glömma för idag. Egentligen skulle jag träffa Amanda, men hon är sjuk. Krya på dig, finaste. Det finns väl ändå lite "tur" i det, för att nu hinner jag göra den där grejen som jag ska ge henne, som jag inte hann göra igår. Har också inspiration och tänker mycket, och kommer säkert skriva mer än vanligt idag. Eller? Vi får väl se.
2 kommentarer:
Jag hoppas att du inte tror att du är ett andrahandsval för mig. För tror du det så har du så jävla fel.
Känner igen mig. Tycker också det är lättare att skriva sådant än att säga det.
Skicka en kommentar