fredag 26 juli 2013

We've got no chance of recovery.

Jag kom ihåg att den femte ska jag träffa Karin, psykiatrikern. Hon som var så bra. Hoppas hon kommer att förstå hur jag mår, att hon kommer kunna göra nånting åt det. Jag mår inte bra, även om jag är "glad". Det betyder inte att jag inte vill dö.
Jag har ingen jävla självkontroll. Hur kontrollerar man sig själv, sina impulser? Jag är så hopplös. Det är så sorgligt att ingen kan hjälpa mig. Fast jag är inte längre säker om det är mitt fel eller inte. Jag kanske låter inte andra hjälpa mig utan att märka det. Alla har ju sagt att jag samarbetar inte. Men hur ska jag samarbeta om jag vet inte hur man gör? Ingen har visat mig det.
Självskada och självmord är ju i princip det enda jag kan tänka på just nu. Alla lösa objekt är nu nånting jag kan skada mig med.
Min ångestnivå är stor och jag tänker för mycket, vill gråta, har ont och kan knappt titta på mig själv. Varför är jag så äcklig? Alla andra är ju så fina, och sen finns det jag. Livet suger.
Ingenting är okej.

1 kommentar:

Amanda sa...

Jag är rädd.