I lördags har vi åkt till Kolmården. Försökte gå upp tidigt, men det slutade med att jag satt i sängen och gäspade. Men sen orkade jag duscha, och sen var det i princip dags att åka. Några timmar i bilen har jag suttit, med musiken i öronen. Men jag blir så lätt uttråkad på sistone. Så jag har lyssnat på musik från och till, jag pratade med de andra i bilen, åt, drack te och försökte somna. Gick inte. Blev väldigt glad när vi äntligen var på plats. Tyvärr så har Herr Ångest varit vid min sida. Och när han är med mig när jag är på ett ställe där det är mycket folk, sticker mina taggar ut. Jag blir så himla irriterad, arg och ledsen på samma gång. Egentligen vill jag inte vara sån. Men jag har ingen kontroll över det.
Jag tror att jag har sett en tjej som var inlagd på psyket med mig, M.. Jag är inte säker. Ville inte direkt stirra, då hon också hade ärr på armarna. Men när M. var inlagd hade hon inga särskilt synliga ärr. Fast det har ju gått flera månader sen dess.
Jag har sett det mesta jag ville se. Delfinshowen var vi på två gånger. På den första satt jag mest och filmade, kommenterade och log. Den andra var jag irriterad på människor, och ungar som satt framför oss. Det slutade med att jag grät, eftersom jag började tänka på hur oskyldiga djur är, men hur hemskt behandlade vissa blir. Nej, jag menar inte djuren på Kolmården, jag menar djur i hela världen. Att de pratade om hur miljön ser ut, hur mycket människor har förstört allting, hjälpte inte, men det var ju inte deras fel. Tårarna bara rann, rent av sig själv. Mänskligheten kan vara äcklig, och världen är så ful. Jag tycker nästan inget är vackert nu längre. Det mesta är bara fult.
Att titta på reprisen av Kalla Fakta som handlade om Parken Zoo gjorde mig rätt så sur. Och äcklad. Äcklad över att jag har varit på det där äckliga stället. Spyr.
I lördags kom vi hem "sent". Jag var så trött att jag inte behövde ta mina sömnmediciner. Oftast när jag skippar de, kan jag inte somna, tänker alldeles för mycket (som nu, till exempel). Jag behöver väl inte säga att det tog inte särskilt länge innan jag såg/läste nånting som gjorde mig upprörd? Så blir det ju alltid. Kände mig väldigt dålig, igen. På grund av samma sak som jag grät så mycket över sist. Återigen fick jag veta att någon är i princip bättre att umgås med, att hennes mamma litar på henne, men inte mig. Jag är så hatad av alla föräldrar. Jag måste vara jävligt värdelös, antagligen mer än jag själv tror.
Jag hade så ont överallt när jag vaknade. Men det var värt det. Faktiskt.
Vissa stunder mår jag lite bättre än de andra, fast aldrig riktigt bra. Kan nästan tänka på framtiden. Lite hopp dyker upp. Men allt det där försvinner ändå efter ett tag. Det stannar inte länge. Tyvärr. Istället dyker det upp värdelös-känslorna, ångest och självhat. Sorgligt.
Jag har börjat planera lite. Små saker, men det är väl bättre än inget? Nya mål:
1. Tjäna lite egna pengar. Åtminstone försöka. Lyckas jag inte, så... ja, jag har väldigt lätt för att ge upp. What can I say, I'm a quitter.
2. Prata med P. om piercingar och så. Känner mig töntig när jag börjar prata om sånt. Men sånt gör mig glad. Räknas inte det?
Åh, återigen tänker jag på en "person". En "person" som inte existerar.
Jag önskar verkligen att jag kunde bara slänga dig ur min fantasi och göra dig verklig. Det går inte. Synd. Det sorgliga är att jag kommer antagligen aldrig släppa in någon i mitt liv på ett sätt som jag skulle släppa in dig. Jag borde lära mig att du inte finns, att jag borde sluta hoppas. Jag har försökt, tro mig. Men tydligen är jag inte redo. Jag blir så begränsad på grund av dig.
Jag är fast, hårt bunden vid dig med ett rep som inte går sönder. Kan inte någon klippa repet?
Jag är så himla orolig för Amanda. När hon skrev att hon skulle sova, slängde hon in ett "förlåt". Och innan det mådde hon så dåligt. Jag är rädd. Rädd att hon kommer ta sitt liv. Vill inte förlora min bästa vän. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Jag älskar henne så mycket. Och det är ju inte direkt så att jag kan åka till henne just nu, knacka på hennes dörr och ge henne en stor kram, och vaka hela tiden.
Finaste, du förtjänar inte att må så dåligt. Så dåligt att du ser självmord som ett utväg, att du tycker att du är så värdelös. Du vet inte hur många gånger jag har tittat på dig och tänkt "fan, henne kan jag ju inte lämna" när jag mådde dåligt och det enda jag ville göra var att dö. Försvinner du, så försvinner min anledning till att fortsätta leva. Vi skulle ju klara det här, tillsammans. Vi skulle visa att vi är fan inte dåliga för varandra. Stanna. Jag ber dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar