Jag drunknar i en pöl av självhat.

Mina humörsvängningar kan vara otroliga. För ena stunden kan jag vara glad och skratta åt i princip ingenting, och bara fem minuter senare kan jag sitta på sängen och skaka av ångest, och överväga självmord. Hjärnspöken blir flera, oron blir större. En tanke blir till hundra och små problem blir så stora att jag kan knappt se vad som finns på ytan. Jag hatar mig själv så mycket att jag verkar inte längre minnas hur det känns att acceptera sig själv, att tycka om sin kropp. Hur gör man ens?
Sist var det någon anonym som har skickat en länk till mig. En länk med mina gamla bilder. Jag saknar hur jag såg ut då. Ganska smal. Få ärr. De flesta var bleka, jag skar mig inte djupt. Mina nyckelben var synliga. Mina lår nuddade inte varandra när jag gick, de var inte så stora och tjocka när jag satte mig ner. Idag kan jag inte stå ut med min kropp. Nyckelbenen syns knappt. Låren blir bara större. Magen växer. Och jag kan nästan känna varje kilogram när jag går. Jag är så sur och besviken på mig själv. Jag saknar självkontroll. Jag ger upp. Jag är svag. Vill inte vara svag. Ge mig tillbaka styrkan. Snälla?

Bilden är från 2010. Jag var inte lika förstörd som jag är nu.
Jag vill tillbaka.

Jag träffade Madde, (äntligen, eftersom jag är så himla dålig på att höra av mig) och vi fikade i gallerian. Jag drack te och jag åt en chokladboll. Ville ge upp efter varje tugga, sa till mig själv "nu räcker det för fan!", men.. Som sagt, jag saknar självkontroll. När jag kom hem kände jag att jag behöver straffa mig själv. Det är svårt med rakblad och blod när någon annan är hemma. I alla fall på dagen. Så jag satt och slog mig själv. Först med knytnäven. Sen med min mobil och sen sax. Nu ser det ut som om jag har hamnat i ett bråk och slagit och slagit och slagit. Det är rött och gör ont. Snart kommer säkert blåmärken. Alla kommer att fråga. Jag vill inte svara. Även fast jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Jag är trött på mig själv.

Den på handleden är lite svullen nu. Men; jag får skylla mig själv. Igen. Som vanligt. 

Jag får väl se hur jag kommer att må när mamma kommer tillbaka, på måndag. Det blir intressant. Fråga hur det har varit, vad de har gjort. Låtsas vara intresserad, vara glad. Jag har en slags vägg omkring mig. Det är inte många som kan klättra över de. Nästan ingen kan. De sista dagarna har jag märkt hur väggen går sönder, långsamt. Jag försöker att fixa den igen, men den här gången går det inte. Och snart kommer alla se vad jag har gömt bakom väggarna så länge. Hur dåligt jag egentligen mår. Eller? Kanske ingen kommer att se det. Kanske ingen kommer att tro på mig, även om jag berättar med tårar i ögonen vad jag tänker på, vad jag vill göra, vad jag gör och att jag ger snart upp. Hur ber man om hjälp egentligen? Hur gör man för att någon ska märka och förstå? Först säger alla att jag ska säga till, men när jag väl redan ropar så hör ingen. Ingen lyssnar. Ingen vill höra, lyssna. Jag behöver lättnad. Och jag känner inte något annat än självskada.

Jag är ledsen och trött. Känner hur jobbigt allting blir.
Min säng väntar på mig. Ska lägga mig under filten nu.

Orkar inte läsa, spela eller skriva. Alldeles för trött och ångestfylld.