Jag är trött. Så trött på livet just nu. Och jag är förvirrad. Det är så mycket som jag undrar över, och vill verkligen veta svaret, men det finns inga meningsfulla svar, i alla fall inga jag kan komma på, inga jag vet om.
Jag har tänkt ganska mycket på sistone. Om det där med livet och döden. Det friska och det sjuka. Det svarta och det vita. Kärlek och hat. Livsviljan och dödsviljan. Jag har tänkt så mycket att min säck med tankar är så full att den snart sprängs och bara små bitar av allt är kvar. Därför känner jag att jag måste skriva av mig, måste få det ur mig. Dock är orden svåra att välja, och mina egna tankar är svåra att förstå.
Efter att ha åkt lite här och var de sista dagarna, har jag märkt vissa saker och började undra. Och känna mig onormal. Jag vet att jag är onormal, men vissa saker, eller stunder får mig att känna mig som en verkligen konstig människa. Och ibland kan jag vara lite "stolt" över det. "Stolt" över det att jag inte smälter in, att jag är ändå annorlunda, att jag är ingen typisk människa. Men det brukar inte vara länge. För sen kommer alla andra tankar, alla som får mig att må så jävla dåligt att det enda jag vill göra, är att skära sönder handlederna och vänta tills jag dör.
När jag är ute på stan, eller gör nånting så simpelt som att gå till Ica, ser jag hur andra är, och vet hur jag är. Min syster träffade sin vän när vi var på väg till affären. De hälsade på varandra och pratade lite. Vad skulle en "normal" person göra? Jo, oftast så skulle personen hälsa, prata, skratta, titta upp på sin systers vän. Gjorde jag så? Nej. Jag stod och gick där tyst, stirrade på marken/golvet och kände ångesten krypa fram. Och så ska man nog inte göra och känna. Jag ser och känner hur folk tittar på mig, hur de vet att nånting är inte rätt med den där människan som står vid kassan. Hur vissa tittar, stirrar, på mina ärr. Förut var det mina kläder och mitt hår som väckte andas uppmärksamhet. Nu är det mina armar. "Ta på dig en långärmat tröja och dölj dina ärr då". Nej. För det vill jag inte. Jag bryr mig inte om detta inte låter rimligt.
Men i alla fall; jag har också tänkt på allt som kommer att hända snart. För om ungefär sjutton månader fyller jag arton. Ja, jag vet att det är långt ifrån idag, men jag kan inte låta bli att tänka på det. Då måste jag vara "vuxen" och "mogen". Och jag känner mig absolut inte mogen och inte heller vuxen. Jag vet inte om det kommer att ändras under de sjutton månaderna, men sånt brukar jag inte tänka på ju, jag tänker inte på allt det som är bra, jag tänker bara på det dåliga, det kommer bara dåliga tankar. För antingen är det dåligt eller bra, det finns inget som är mittemellan. Svart och vit, det finns inget som är grått.
Det jag undrar mest över är om jag någonsin kommer att bli frisk. Om jag någonsin kommer att känna hur det är att vara en del av det friska, av det normala och göra sånt som är socialt acceptabelt. När jag läser eller hör andras historier, om hur de har blivit friska, hur underbart det känns att kunna leva igen, att vara glad de flesta dagarna, blir jag inspirerad. Inspirerad till att leva. Men det varar inte länge det heller. För att allt det känns så avlägset att jag orkar inte vänta. Jag har ingen tålamod, och har aldrig haft det. För jag vill inte vänta, jag vill att det ska hända nu. "Men livet är inte så lätt", nej, och jag vet väl det.
Och nu är det sommar och andra skriver om deras planer. Om hur de badar och hoppar in i poolen med sina vänner, var och när de ska sommarjobba. Och vissa stunder gör det på nåt sätt ont. För jag vill ju också veta hur det känns. Hur det känns att kunna gå ut och inte skämmas över sin kropp. Ibland vill jag kasta mig ut till det friska livet, men där skulle jag inte överleva särskilt länge. För jag vet inte längre vem jag är utan mina diagnoser och mediciner, under all stöd som jag kan hålla i när jag håller på att falla.
Hur känns det att gå i skolan precis som alla andra? Berätta om man har kommit till den skolan man önskade sig att gå till, hur man skriver nationella prov med resten av klassen, att bara vara precis som majoriteten av eleverna på skolan? Det vill jag veta också, jag vill känna det, se och leva det. Hur är det att träffa nya vänner i skolan, att festa och bli kär i någon som man ser nästan varje dag? Alltså verkligen ser-ser. På riktigt. Inte bara i sin fantasi.
Hur känns det att aldrig ha besökt en sluten psykiatrisk avdelning, och istället haft filmkväll med sina underbara vänner? Hur känns det att kunna lita på någon, att ha vänner som man alltid sviker på grund av sina dumma beslut och beroenden?
När jag tänker på hur mycket jag har missat, blir jag så otroligt ledsen. Tanken på att återgå till skolan när jag är över tjugo år gammal skrämmer mig lite. Jag vill inte börja om, jag vill liksom fortsätta.
Varför drog jag rakbladet över armen? Varför började jag skippa lektionerna? Varför blev jag så dålig utan nån särskilt anledning? Jag är så dum, jag kunde ha tänkt på det förut ju, jag kunde ha tänkt på det i början. Då skulle jag kanske slippa alla mediciner, all ångest, alla problem.
Eller finns det nån anledning till att jag mår som jag mår, finns det nånting som jag kan använda det till?
Nu börjar jag bli trött och känner att jag har filosoferat klart. Måste sova, annars vaknar jag inte på morgonen.
1 kommentar:
Du ger mig hopp och styrka
Skicka en kommentar