Hösten.
För jag mådde aldrig bra, och det fick du höra. Jag försökte berätta så mycket som möjligt men tiden rann alltid ut. Men jag fick en ny tid, och jag trodde alltid att den skulle stanna. Alltid ärliga reaktioner, och du tvivlade aldrig på vad jag sa. Du lyssnade, du frågade och för en stund kände jag mig trygg. Jag var dum och elak men du förstod. Du fanns där när jag mådde som sämst, när jag inte orkade skrika, när blodet rann ur näsan och jag kunde inte sova. Jag ångrar att jag aldrig skrev nånting, jag kunde ju göra det. Du fanns kvar när jag mådde bättre, du berättade att jag var tillbaka när sarkasmen kom fram igen. Det finns så mycket som jag skulle vilja tacka dig för.
Sen tog tiden slut och jag fick aldrig en ny.
För jag mådde aldrig bra, och det fick du höra. Jag försökte berätta så mycket som möjligt men tiden rann alltid ut. Men jag fick en ny tid, och jag trodde alltid att den skulle stanna. Alltid ärliga reaktioner, och du tvivlade aldrig på vad jag sa. Du lyssnade, du frågade och för en stund kände jag mig trygg. Jag var dum och elak men du förstod. Du fanns där när jag mådde som sämst, när jag inte orkade skrika, när blodet rann ur näsan och jag kunde inte sova. Jag ångrar att jag aldrig skrev nånting, jag kunde ju göra det. Du fanns kvar när jag mådde bättre, du berättade att jag var tillbaka när sarkasmen kom fram igen. Det finns så mycket som jag skulle vilja tacka dig för.
Sen tog tiden slut och jag fick aldrig en ny.
Buhu, det är inte så farligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar