these days i try and these days i tend to lie

Jag gråter och skriker, försöker förklara men jag får ingen luft. Men du bara hotar och skriker tillbaka.

Min ångest äter upp mig, min kropp håller på att ge upp (även fast jag försöker att ta hand om den) och jag är rädd. Men ni tror att jag överdriver, ni tror att det är enkelt att bli av med det. Det är inte så att jag inte vill, det är min kropp som säger ifrån, den tillåter mig inte.

Och läkaren vägrar skriva ut medicinen som hjälper mig. Jag förstår inte. Jag ställde en fråga men hon tyckte att jag var otrevlig. Ska jag bara vara tyst och hålla med? Det vill jag inte. Jag är inte beroende.

På måndag träffar jag Lena. Tyckte hon var jobbig förut men just nu verkar hon vara den enda som förstår mig, hon verkar tro på mig. Hon kanske behövde bara semester.

Slutet är nära, och frågan är inte längre "om" men "när".