det är lugnt, jag har lärt mig nu.

Bitterheten växer. Jag blir arg när jag ser vissa jävla bilder, inlägg. Jag kommer på att jag var sån förut, och det är nog delvis det som gör mig så arg. Vad är så jävla glamoröst med livet som sjuk. Inte ett skit. Fatta. Ni målar upp en bild på hur fantastiskt livet bakom låsta, tunga dörrar kan vara (de kräver ju inga lås, eller hur?), såhär många piller käkar ni om dagen och såhär många stygn har du fått igår kväll. Läkaren har skrivit ut dig nu, nu får du röka ihjäl dig. Vänta lite dock för snart är du tillbaka på psyk och får en ny diagnos. Grattis.
Jag erkänner och skäms för att jag var sån förr. Men det är lugnt, för jag har lärt mig nu.