Det blev verkligt och det blev jobbigt. Jag förnekade och förträngde och när det blev sagt så sprack nånting och det blev en översvämning. Simmar i mina tårar, lite som Alice i Underlandet. Oh dear, I do wish I hadn't cried so much.
Känner mig löjlig, men jag vet att det egentligen är okej. Det är som jobbigast när det händer, och det är nu det händer. Skriver ett brev. Har slängt ihop lite, ganska mycket faktiskt. Snyftar och håller tårarna tillbaka. Gråt inte.
Jag visste ju att jag skulle byta, men han skulle ju ändå finnas där, bara några väggar bort. Kanske skulle han se mig nån gång, le och vinka, kanske fråga hur det är eller bara säga hallå. Men nej. Han ska vara nån annanstans. Många väggar dit. Gråt inte.
Vill inte säga hejdå. Vill inte gå. Förbereder mig psykiskt, men det känns inte bra. Stanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar