Nej, han är inte här idag. Det är inte säkert att han är här imorgon heller.
Men ska jag komma imorgon ändå? Vi ska försöka få tag på honom.
Ljudet på telefonen är på, högt. Det brukar jag sällan ha. Väntar på morgonen, kollar tiden, kom igen nu. Nu skulle mötet börja. En stund har gått, telefonen ringer. Inget uppringnings-ID. Jag vet inte om jag vågar svara, jo men tänk om det är han.
Hallå? Nej, det var hon där. Den tråkiga, från vuxen.
Han är fortfarande hemma. Torsdag är hans sista dag. (Gråt inte nu.) Hoppas att han löser det på nåt sätt. Mm, jag med. Henne ska jag träffa på måndag. Vill inte. Orkar inte. Gråter.
Torsdag är hans sista dag, men han kanske ringer på onsdag. Väckarklockan är på, små meddelanden för varje gång den ska ringa. Ljudet är på, högt. Lämnar inte mobilen, har den alltid på mig, bredvid mig. Så fort skärmen lyser till så tittar jag, snabbt, vill inte missa, får inte missa. Men den ringer ju aldrig. Varför hoppas jag ens? Släpp det nu.
Sånt här är inte hälsosamt, så ska jag inte göra. Jag kan inte hålla fast vid det sådär. Men det var tryggt. Ingen vill lämna tryggheten. Kom tillbaka, hjälp mig upp.
Jag har ju skrivit ett brev, jag har tänkt på vad jag ska säga, det är mycket jag inte hann berätta, fråga. Herregud, du har ju barn. Det kunde jag inte hitta. Hittade annat. Vill du veta vad mer jag har gjort? Jag har tänk på nåt häromdan. Jag har kollat upp det där som du berättade om. Jag har en viktig fråga, men jag får väl aldrig svaret. Nåja.
Jag förstår varför du stannade hemma, någon behöver dig. Men jag behöver dig också på nåt sätt. Så säger man ju inte. Ville bara säga hejdå.
Nej, nu är jag självisk.
Det finns ju fortfarande imorgon. Nej. Släpp det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar