babbel

Det är mycket som pågår inuti mig just nu, det finns mycket jag inte kan släppa. Saknad, sorg, ilska. Hat. Tänker och vill skrika. Jag tittar på bilder, läser bloggar, tittar på andras liv, ser hur det rör sig. För mig verkar allt stå stilla. Vad hände? Det skulle ju blir bra. Allt skulle ordna sig, jag mådde ändå helt okej när jag kom hem. Jag skulle börja med praktik, få en kontaktperson, träffa vänner. Men nu orkar jag inte. Det har stått stilla för länge. Jag vill göra nånting, för jag är egentligen trött på att vara hemma, trött på att inte göra någonting. Men jag är bara så himla trött, orkar inte gå upp ur sängen.
Jag kan fortfarande inte släppa. Tänker. Mamma väckte mig igår och frågade om jag vill följa med dit, på loppis. Egentligen orkade jag inte, jag var trött, ville stanna hemma och sova. Men det var ju dit vi skulle åka. Jag tog med mig min väska, där ligger brevet. Kanske, tänk om du var där. Antagligen inte. Tänk om. Känner mig löjlig, sånt ska man släppa. Jag kan inte.
"Psychodynamic theory suggets the reason that many people fall in love with their therapist is because they are repeating emotional patterns they exoerienced as children toward their parents. This behavior and set of feelings was first described by Sigmund Freud who coined the term "transference" to describe it. He discovered transference after noting this many of his mostly-female clients would start describing their own romantic feelings toward him. In some patients, the feelings were not romantic, but instead more childlike and Freud took on a parental role in the patient's mind. It was as though Freud became their father figure, and the tempestuous relationship would then play out in his office."
Skärp dig. Fy fan vad patetisk du är. Tänk inte på det där. Gå vidare. Lär dig att släppa, du kan inte fortsätta med det här. Släpp.

Ler, skrattar, skojar, sjunger. Försöker att vara närvarande. Säger att jag mår bra, jag är ju bara trött. Sover knappt på nätterna. Ligger i sängen, tänker. Fryser. Jag vill ha någon bredvid mig. Men det kommer ju aldrig att funka, eller hur? Jag är ju som jag är. Så jävla jobbig, ingen vill ha någon som är jobbig. Det har jag egentligen accepterat, för länge sen. Lever i min egen värld istället, bestämmer över andras liv, över såna som inte finns, jag har bara hittat på dem för att jag är så jävla missnöjd med mitt eget liv. Min kropp, min personlighet, allting. De har det bättre. Där finns det kärlek, lycka. Sorg och hat finns där också, för jag vet ju att livet inte är så himla underbart. Mycket hat och sorg, faktiskt. Men kanske lika mycket kärlek och lycka. Jag vet inte.

Jag äter fastän jag inte är hungrig. Mår dåligt men vet inte varför. Vill gråta över små saker, som att jag inte kan hitta mamma, hon är säkert i sitt rum eller ute och röker. Jag vågar inte knacka eller fråga, jag vet inte varför. Jag är jobbig. Jag vill inte störa, tänk om någon blir arg.
Kommer du ihåg? Jag vill inte kalla det för flashbacks. Jag vill inte kalla sånt för traumatiskt. Det var ju inte farligt, det var bara ord, lögner. Men det har satt sina spår, orden och lögnerna som jag inte kan glömma. Jag vill glömma, helt. Förtränga.
"Ibland upplever hjärnan en händelse som traumatisk, även fast vi själva inte tycker det."
Jag vet inte, det känns dumt att kalla sånt för trauma. Kanske. Nej, jag vet inte.
Men jag menade ju aldrig att vara jobbig, jag ville inte störa. Ville inte göra någon arg, förlåt.
Igår tänkte jag mycket på sånt där. På alla bråk och ord. De trodde att jag inte hörde, men jag gjorde ju det alltid. Det gjorde ont, att höra. Jag kollade på film, lyssnade på musik, försökte att inte lyssna. Jag lyssnade, och jag grät.

Det är jobbigt, det är mycket. Jag vill känna lättnad, slippa bära på allting. Att gråta hjälper inte, det gör allting värre. Jag vill göra nånting. Men jag står emot, av nån anledning. Vet inte varför.
Jag har börjat minska den enda medicinen jag har kvar, själv. Den femte ska jag träffa en läkare, han är jättebra, säger alla. Nej, jag tror inte längre på det. Ni försvarar och skyddar varandra. Lögnare. Jag är nyfiken på vad han säger. Jag tänker inte börja med medicinen igen. Ville inte trycka i mig mer skit. Vill inte ta nåt som inte hjälper och kostar en jävla massa pengar. Jag har sagt, så många gånger, att nej, den hjälper inte. "Den hjälper nog mer än vad du tror", säger ni. Dra åt helvete, ni vet inget.

Jag gråter. Det känns tungt.