☹ ☹ ☹

Tre kattungar har nu kommit, vi tror inte att det kommer fler. Ingen aning vad vi kommer att döpa de till. Nån gånger slänger jag säkert upp en bild på de här på bloggen, eller instagram, kanske till och med tumblr, säkert nästan alla mina sociala medier.
Men det var inte detta jag egentligen ville skriva om. Det är inte så positivt och gulligt och roligt. Det är skit.

Börjar väl med att jag är förkyld (jag är så ovan vid det, jag brukar sällan vara sjuk, men den här gången berodde det nog på att Heidi sov bredvid mig, och hon är sjuk jämt) och täppt näsa är ungefär det jobbigaste som finns. Mitt fysiska mående är inte riktigt på topp, men överleva gör jag väl. Det psykiska, däremot, är väldigt väldigt nere. Har nog aldrig mått såhär dåligt. Jag hittar nya sätt att skada mig själv på (kommer förstås ej skriva de här av uppenbara skäl) och det är nästan det enda jag kan tänka på. Har fått en kallelse till vuxenpsyk, och jag kan inte bestämma mig om det känns bra eller dåligt. Jag har ju en sån underbar psykolog nu, har extrem separationsångest redan nu. Vi har också möte klockan 14, jag och min psykolog. En del av mig vill berätta allting för honom, medan den andra viskar att nej, vi håller det här för oss själva. Jag är rädd, faktiskt.