kräkfobi

Kräkfobi är någonting som jag tycker är skitjobbigt. Vissa förstår inte hur man kan vara så rädd för nånting sånt. Det är jättemånga som tycker att det är obehagligt att kräkas, i princip alla. Ja, det är obehagligt. Men att tycka att det är obehagligt och att vara så rädd för det att man inte vill gå ut är inte samma.
Jag har inte kräkts på över ett år. Innan det har jag inte kräkts på över fyra år. Min kräkfobi började nog när jag var tolv-tretton. Då visste jag inte att jag var laktosintolerant, så jag mådde illa nästan konstant. De första gångerna mådde jag oftast illa på natten. Jag kommer ihåg att en gång tog jag med mig lite cola och stod i badrummet vid handfatet och väntade på att jag skulle kräkas. Det gjorde jag aldrig. Det har hänt så många gånger och för varje gång fick jag bara ännu mer ångest. Men då visste jag inte riktigt vad ångest var. Jag har hört om det, men jag tänkte inte så mycket på det.
Med tiden utvecklade jag en sån stor rädsla för att kräkas att jag inte kunde sova eftersom jag var rädd att jag skulle vakna och kräkas, eller att min syster skulle göra det, eller min katt.

När jag var liten, jag kommer inte direkt ihåg hur gammal jag var men inte mer än åtta, så blev min bror verkligen full för första gången. Det var nyårsafton och om jag kommer ihåg rätt så var det första gången han drack vodka. Han var på nån fest, men kom hem redan innan tolv. När han kom in till rummet hade han inga byxor på sig, då han hade spyor på de så han lade de i tvättkorgen i badrummet. Sedan sov han och vi firade nyårsafton. På morgonen vaknade jag av att han kräktes så mycket. Jag kommer ihåg att jag gömde mig under täcket och höll för öronen. På tv gick det Långben och jag ville så gärna se den. Men jag kunde inte för att han kräktes så mycket och så högt. (Han spydde i en hink som han hade bredvid sängen.)

Jag kommer inte ihåg när det var exakt. Men jag vet att min syster var inte hemma, hon var hos pappa eller farmor, då det var lov i skolan. Två av mina bröder (han som kräktes och min äldsta bror) var på övervåningen med en vän, kanske två. De drack alkohol, förstås. Jag satt med mamma och åt, jag kommer ihåg hur jag sa till henne att jag ville inte att han skulle dricka. Jag var helt enkelt rädd att jag skulle vakna på natten och höra honom kräkas. Mamma sa att det är lugnt, inget kommer att hända. Jag vaknade på natten, och hörde hur han spydde.
När någon spydde på tv eller liknande, så kunde jag inte titta, då höll jag också för öronen. Folk skrattade åt mig för att jag gjorde så.

För några år sen, i december 2010 om jag inte har fel, hände nåt likadant. Brorsan fyller år den tjugonionde. Han drack, förstås. Det är ju normalt och helt okej att man dricker på sin födelsedag. Jag sov inte mycket på natten. Lyssnade på musik och spelade spel för att inte höra. Jag kommer ihåg att jag var så himla kissnödig. Min syster sa att det är ingen på toa, så jag kunde gå. När jag kom tillbaka satt jag och spelade mer. Jag tänkte att han kanske skulle inte kräkas trots allt. Han brukar hosta innan han spyr, så när jag hörde honom hosta slog paniken till igen. Men han gjorde inte det. Han somnade i köket men sen gick han och sov på soffan.
Jag låg på min säng och lyssnade på musik och skulle skriva nånting, tror jag. Jag lugnade ner mig och ville sova. Då hörde jag hur någon sprang in på toa, tände snabbt lampan och då förstås spydde han. Jag satt på min säng och hade panik, mådde illa själv och jag tror att jag grät till och med. Jag somnade klockan sex på morgonen. När jag vaknade luktade hela lägenheten alkohol och spya. Kan fortfarande känna lukten.

Varje vinter kommer samma tankar, samma rädsla och jag blir alldeles för begränsad.
Vinterkräksjukan och allt det där. Jag har ångest varje morgon, när jag ska gå ut, hela tiden. Om jag inte går ut så slipper jag bli smittad, tänkte jag förut. Visst funkade det. Men efter det började jag tänka ännu mer, och då var ångesten så stor att jag kunde knappt andas och jag grät och grät och grät. Det händer lite fortfarande. Det spelar ju ingen roll om jag stannar hemma hela tiden. För det finns andra som bor här, och de går ju ut och tänk om de blir smittade och då kommer jag bli smittad och jag kommer kräkas och jag kommer inte sluta och herregud tänk om jag tappar kontrollen över allting. Panik.

Jag hade matförgiftning några gånger, och nu kan jag knappt äta det som jag förut spydde upp. Jag vet ju att jag kommer inte bli sjuk om jag äter det nu, men det går bara inte. Jag kan inte äta det, jag kan inte, det går inte fysiskt.

Förut sa några att min kräkfobi kommer att gå över när jag väl spyr. Jag har gjort det och kräkfobin försvann inte, den var där redan två timmar efteråt.
Då var jag hos min mammas kille, och jag har inte varit hos honom sen dess. För några månader sen hade min farmor  nån slags matförgiftning. Hon höll min skjorta när jag var och fotade, och jag kunde inte röra den tills mamma tvättade den. Jag vet ju att jag skulle inte bli smittad om jag hade den på mig, men det gick inte.
Byxorna som jag hade på mig när jag kräktes sist har jag inte använt sen dess.

Jag hatar den här jävla fobin.