Del två

*disclaimer*

Inget av detta har hänt mig, det är bara en novell. 

Tack för stödet ändå, uppskattar det. ♥

_________________________________________

Sjukhuskläder var så fula. Jag ville ha mina egna kläder. De klippte sönder mina. De finaste jag hade. Det var så jag ville dö. But when you go to meet God, you know you wanna look nice, sjöng Charlie i bakgrunden när jag knäppte upp skjortan och knyt slipsen. Sedan gick jag och la mig i sängen, ringde min enda vän som förstod vad som hände och ringde ambulansen. Det hade han gjort många gånger.

"Hej igen", sa Blå när han dök upp på morgonen. Blå och Blå, Liam hette han ju. Fast Blå passade honom bättre. Droppåsen byttes, och jag fick ett glas vatten. Efter några timmar kom läkaren. Han tittade på mig, suckade och pratade väldigt tyst.

"Du har skadat din lever." Jag visste inte vad jag skulle svara. Egentligen så visste jag att någon gång skulle det komma, att min kropp skulle inte längre orka, ge upp.

"Men, du har tur att det inte är så farligt. Levern har ju tendens till att repareras själv. Du kommer nog att bli bättre om ett tag, dock kan du få problem i framtiden.", sa läkaren. Efter det slutade jag lyssna. Det gick bara inte, jag hörde ingenting, även fast jag försökte.  Nånting hände med min hjärna, min koncentrationsförmåga har försvunnit någonstans.

Ingenting var lika lätt längre. Att äta gick inte, sonden satt fortfarande i. Droppen också, jag drack nästan ingenting. Bara vatten. Allt annat gjorde ont att svälja, jag var till och med för svag för att tugga ordentligt.

Jag behövde hjälp med att gå på toa, att duscha, sjuksköterskor hjälpte mig med allting.

Dagar rullade på, det kändes som månader egentligen. Nästan fem dagar har det gått. Det kändes inte alls som bara fem dygn. Snarare fem veckor. Kanske månader till och med.

Vissa stunder ville jag rymma. Springa så långt jag kunde. Hoppa framför ett jäkla tåg eller en lastbil som åkte snabbt. Men jag visste att det skulle inte vara bara jag som räknades, inte bara jag skulle skadas. Alla som skulle se, de skulle ju också bli skadade. Ärrade. Åh, herregud, så kan jag inte göra. Förresten, hur skulle jag orka springa när jag kunde nästan inte gå? Skärp dig för fan.

När jag vaknade såg jag ingen dropp. En kanyl var fortfarande kvar. Jag började leka med den. Det roade mig på nåt sätt.

"Gör inte så", hörde jag. Åh, den där rösten. Den var lugnande på nåt sätt. Prata med mig, tänkte jag, även fast jag svarade nästan aldrig. En ny påse med nån jäkla vätska i.

"Du måste få antibiotika, några av dina sår är infekterade."

Jaha, okej, så jävla roligt. Vände bort blicken, som vanligt. Att titta andra i ögonen var nånting som jag inte kunde göra. Jag ville, men jag kunde inte. 

Ögonen rullade liksom iväg, alldeles av sig själva.

"Du vet...", hörde jag.

"Jag vet vad du känner.", sa Blå. Nej, det gör du inte. Du vet för fan ingenting.

"Jag vet också vad du tänker just nu. Att jag inte vet, att jag bara låtsas veta för att försöka att muntra upp dig.", fortsatte han. Vänta, va? Läser du mina tankar nu också, eller?

"Tvivlar på det", mumlade jag tyst.

"Men jag kan lova dig, jag förstår. Att leka med Döden var nånting jag gjorde alldeles för ofta, när jag var i din ålder."

Jag blev rätt förvånad. Alla som mådde dåligt hamnade ju i graven, alla dog när de försökte avsluta allting, ingen kom levande ur detta helvete. Du ljuger. Ljuger du?

"Mina armar har också blivit utsatta för vassa objekt, för cigaretter som brände som fan. Ångestdämpande och antidepressiva har jag käkat i flera år."

Jag tittade på hans armar. Såg ingenting, han hade långärmat på sig. Just det. För har man såna där fula ärr så hittar man aldrig något jobb, sa folk. Har han fula ärr? Har han ens ärr överhuvudtaget? Han kanske hade inga, vissa får nästan inga synliga ärr, vissa skär kanske inte så där djupt som vi gör, fast kanske han har fula ärr, han har ju långärmat på sig. Har du fula ärr, Liam?

"Varför säger du det?", frågade jag.

"Jag ville bara säga att det blir faktiskt bättre."

"Kliché."

"Åh ja, det är en klyscha. Men klyschor är klyschor av en anledning, eller hur?", sa han och fnissade. Jag ville le, men gömde det. Jag mådde ju dåligt, och då ska man inte le. Jag log inombords, det fick man göra.

"Om du vill prata så finns jag här." Nej, jag tror inte på dig. Alla säger det, men ändå försvinner de när man behöver någon.

"Finns inget att prata om."

"Varför gör du det här? Du säger ingenting.", sa han tyst. Jag suckade. Det var väl min ensak? Du ska inte bry dig om mig, fortsätt jobba.

"Vill inte prata om det längre.", sa jag och vände ryggen mot honom. Egentligen ville jag berätta. Få allting ur mig. Det skulle nog kännas bättre om jag gjorde det. Fast nej. Nej, nejnejnej. Aldrig.

Han lämnade rummet. Kom tillbaka.