17 November 2012

"Mitt liv består nu av så lite mat som möjligt, 2 Broke Girls, te, piller och självmordstankar. Jag hatar mitt liv. Och jag hatar att jag hatar mitt liv. Det känns som om man behöver ha varit med om nånting hemskt för att må dåligt. Och inget sånt har hänt mig. Jag har orsakat allt själv. Det var ju jag som började skära mig. Det var ju jag som började skippa lektioner. Det var ju jag som slutade gå ut. Det var ju jag som har inte tagit hand om mig själv, och blivit så äcklig som jag blev. Jag borde kanske må bra, jag borde kunna uppskatta mitt liv. Fast kanske inte riktigt. Jag har ju sånt som andra inte har, som jag egentligen inte behöver, men andra gör. Ibland tänker jag såna hemska tankar. Att någon ska göra sig själv illa. Att jag ska göra mig själv illa. Att någon jag känner dör. Det är jättehemskt, jag vet. Men jag är ju jättehemsk. Jag borde dö. Jag är ju bara ett stort, tjockt, jävla problem. Och psykiatrin verkar ha gett upp på mig. De har kanske insett att man inte kan hjälpa mig längre. Att jag är hopplös. Hjälplös. Ingen kommer nånsin att kunna hjälpa mig. Jag skapar ju mina egna problem. Och jag förtjänar ingen hjälp. Jag förtjänar att må dåligt. Jag saknar tjejerna från avdelningen. Jag vill bara träffa de, krama om de, känna att jag faktiskt betyder något för någon. Trots att jag inte litar på alla."


Ibland förstår jag inte vad jag tänkte på för ett år sen.